Seger i Vasastafetten!

I vintras när jag blev sjuk och missade Vasaloppet hade jag förhoppningar på att istället springa Ultravasan. När sen skadebesvär satte stopp för träning och tiden började rinna ut för att hinna förbereda mig för 90km löpning beslutade vi oss för att istället samla ihop ett gäng duktiga tjejer för att försöka vinna Vasastafetten.

Jag har tänkt i flera år på att jag känner väldigt många duktiga löpare, tyvärr kunde inte alla vara med, men allt eftersom någon droppade av stod genast en ny superlöpare på tur att hoppa in. Med tio sträckor och tio duktiga tjejer som alla föredrar att springa långt var det inte helt enkelt att sätta ihop laget. Tanken var att få ut så mycket som möjligt av laget. Ganska snabbt nedgraderade jag därför mig själv till en av de kortare sträckorna. Ingen av de andra tjejerna har heller löpning som sin huvudsport, men många skulle ändå stå högt i kurs även bland den svenska löpareliten. Lägger man där till samtligas vinnarskalle och kämpaglöd, så var det givet att målsättningen var att vinna, även om huvudsaken var att ha kul och att göra sitt bästa.

Först ut på 9,2 km var Solfrid Braathen som åkt i samma långloppsteam som mig, Team Ski ProAm. Solfrid är förutom en mycket duktig skidåkare en mycket duktig löpare och motbackelöpare, så med henne på första sträckan tog vi direkt ledningen.

På andra sträckan sprang Maja-Lina Sande från OK Sarven, en 15 år ung och kvick tjej som ni nog kommer höra mer om i framtiden. Maja-Lina flög fram över myrarna och växlade efter 14,3 km över till Hanna Lundberg, OK Renen.

Hanna, som är 14 år, har vunnit O-ringen i somras och tillhör den absoluta Sverigeeliten i sin åldersklass. En fantastiskt duktig tjej som fick uppdraget att springa den mest tekniska sträckan på 10,8 km. Hon gjorde det med bravur och fortsatte att utöka avståndet till konkurrenterna.

Näst på tur stod Lovisa Modig, Sävast Ski Team, som vunnit de flesta lopp hon ställt upp i den här sommaren. Självklart såg även hon till att bevara och utöka ledningen medan hon sprang sina 12,4 km.

_DSC1129

Emilia Lindstedt som också tillhör Team Ski ProAm satsar på långlopp på skidor men är lika vass som löpare. Hon avverkade den tuffaste sträckan på 15 km. Trots tuff terräng sprang hon med en snittfart på 3:55, snabbast av oss alla. Fantastiskt bra!

Emilia växlade över till Emma Eriksson som även hon varit med i Team Ski ProAm. Emma var den första på tur av oss som sprang riktiga ”kortdistans-sträckor”, 4.5 snabba kilometrar avverkade Emma och växlade sedan över till mig. Jag sprang 4,7 km från Gopshus och upp till Hökberg. Jag tycker det är otroligt svårt att springa så här kort! Det började med en kort utförslöpa och därefter var det flack uppförslöpning till Hökberg. Då jag väl kommit in i loppet var det dags att växla över till Clara Auland som sprang nästa 4,7 km sträcka, som var utför från Hökberg och vidare till Läde. Även vi fortsatte givetvis att se till att ledningen utökades.

I Läde växlade Clara över till Frida Hallqvist, Åsarna IK, som också är både en riktigt duktig skidåkerska och en riktigt duktig löpare, kanske allra bäst i terräng?! Nu var det tyvärr inte någon terräng att tala om på Fridas 5,5 km långa sträcka, men snabbt gick det ändå!

Avslutningsuppdraget, 8,9 km från Eldris till Mora fick Jenny Larsson, även hon från Luleå, boende i Östersund men tävlandes för Gellivare SA. Jenny hade kunnat slå vem som helst i en spurt, men då vi drygat ut ledningen till över 20 minuter kunde Jenny istället defilera i mål.

_DSC1132

Jag är enormt imponerad av den mentala styrkan hos samtliga i laget. Det var inte ett ord om krasslighet, snoriga näsor, dålig uppladdning, bristfällig sömn eller skadebesvär fast det både fanns sjukdoms- och skadekänningar, hårda träningsläger och på tok för långa och stressiga arbetsdagar och bilresor som uppladdning inför loppet. Istället en genomgående härlig inställning där fullt fokus var på det positiva, att prestera på toppen av sin förmåga och stänga av allt negativt. Det är väldigt starkt gjort! Grymt bra tjejer! Ni kommer att nå långt och fira många framgångar med denna fantastiska inställning!

_DSC1143

Tack för att ni var med och sprang, tack Elpex för fina T-shirtar och tack till våra chaufförer och servicemän, utan er hade det blivit svårt att få ihop det hela! Eftersom vi bl.a. vann en ny startplats och övernattning i två dygn på Mora Parken i samband med nästa års Vasastafett så är det väl bara att lägga ribban på en ännu lite högre nivå då och ta sikte på att ses här igen nästa år?!

_DSC1158

Axa Fjällmaraton

Jag har länge velat springa ett maraton, helst Stockholm maraton, men som skidåkare går det lite väl tidigt på sommaren för att man ska hinna förbereda sig och dessutom kräver ett asfaltsmaraton en hel del löpträning för att jag skulle kunna springa på en tid som jag skulle vara nöjd med. Löpträning som jag dessvärre nog aldrig bedrivit så sparsamt som det här året. Det började med en envis inflammation i en hälsena och två månader helt utan löpning, sen har även ett knä och en höft krånglat, förmodligen för att jag slarvat med sånt man inte ska slarva med, dvs. styrka, rörlighet, stretching, rehab m.m. Länge hade jag förhoppningar om att kunna springa Ultravasan, men när mindre än två månader återstod och jag ännu inte löptränade så insåg jag att det blir väl så kort om tid att förbereda benen för nio mil löpning. Halva distansen hade kunnat vara ett alternativ, 45 km, men även där krävs en hel del löpträning eftersom terrängen är relativt flack och lättsprungen samtidigt som det hade varit mer halvkul än helkul med halva distansen. Istället blev Axa fjällmaraton i lördags årets första löptävling för mig och även mitt första maraton. 43 km och 2100 höjdmeter i fjällterräng låter ju tufft, vilket det också är, men att jag inte löptränat betyder naturligtvis inte att jag inte tränat, så på en sådan bana tänkte jag att den ringa löpträningen har mindre betydelse. Dessutom har jag den senaste månaden ändå hunnit med två dagar fjällöpning, två långpass, ett backpass och några tröskelpass, alltihopa helt utan att känna dessmer av några skador.

Jag tittade på förra årets resultat från loppet, då banan var samma som i år, från Vålådalen till Trillevallen över några fjäll på vägen. Tänkte att om jag springer bra så kommer det ta ca 4:45 och meddelade pappa att jag bör vara i Ottsjö efter ca 2:58-3:02 dit han åkte efter att ha lämnat av oss i starten. Första tidspassering gick enligt plan, vid andra hade jag börjat sacka efter… Jag sprang inte alls bra utför, det var halt och lerigt, lite tekniskt och jag sprang helt utan flyt och inte det minsta avslappnat och lätt. Kom till Ottsjö efter 3:09 samtidigt som jag där hade en liten svacka och inte höll farten speciellt bra uppför heller. Åt en gel och två salttabletter och fick upp ångan igen och började plocka placeringar. På väg upp mot sista fjälltoppen satt några och fikade som ropade att jag har två damer inom räckhåll. Fick syn på dem och bestämde mig för att genast gå om och sen släppa på så fort jag kunde de sista 5 km utför in mot mål. Jag var hyfsat pigg i kroppen, men vad jag inte tänkte på var att vaderna inte var helt pigga på full fart utför efter fyra och en halv timmes löpning… Oj, vilken kramp jag fick! Då var det dock så pass kort tid kvar att springa samtidigt som sådan smärta är ont som lämnar kroppen lika fort som det kommer, så det var bara att springa på ändå. Gick i mål efter 4:56, sämre tid än beräknat, men jag var ändå väldigt nöjd med att ha genomfört mitt första maraton, att ha kommit på 8:e plats och allra mest var jag glad för att kroppen höll ihop så bra. Inga skador gjorde sig påminda och det var riktigt roligt hela vägen. Att gå ut lungt gör att loppen blir roligare, det är roligare att vara den som plockar 50 placeringar och har en massa kraft kvar på slutet än att vara den som parkerar och blir omsprungen av vad som känns som hela startfältet. På Lidingöloppet har jag provat både och…😉 Ska man springa riktigt bra måste man dock vara tuffare än jag var både uppför och utför. Nästa år med lite mer träning så ska jag satsa på ett hårdare tempo för det här kommer jag definitivt att göra igen! Kanske jag dessutom klarar mitt tidsmål nästa år?!

V__D014Fler än jag som ser ut att vara nöjda med att ha gått i mål!🙂

 

 

 

 

 

En annorlunda ”all-inclusive”

Att ge bort bra födelsedagspresenter är inte alltid så lätt, speciellt inte till folk som har allt och lite till. Hotellövernattningar med lyxmiddag och spa kan vara uppskattat, men Jonas sa att tjejer som ger bort sånt gör det för att de egentligen själva vill ha det. Bo på hotell i onödan är varken min eller Jonas grej, vi reser nog mycket ändå, och hotellfrukost är allt som oftast en katastrof för mig som allergiker.

När Jonas fyllde år fick han därför en annorlunda ”all-inclusive” som jag tror passade honom bättre, tillräckligt bra i alla fall för att han har önskat samma present en gång till! Presenten var en ”all-inclusive”-paddling i Luleås skärgård, där jag stod för allt utom själva paddlingen som han fick sköta själv🙂

Det har varit riktigt fina dagar för paddling på sistone.

WP_20160727_007

Förutom paddling ingick upptäcktsfärd på öar…

WP_20160728_013

… hjortronspaning…

WP_20160728_015

… och givetvis mat med bl.a. grillmiddag på kvällen.

AdobePhotoshopExpress_09feeaf1a9d04738b7be00db298b7d82

WP_20160727_021

Spabesöket ersattes av bastubad i en av kommunens vedeldade bastustugor, och dopp i havet i solnedgången.

WP_20160727_030

Login var 5-stjärnig😉

WP_20160727_038

Luleås skärgård är verkligen väl värt besök, sommar som vinter. Många fina öar av olika karaktär och med olika sevärdheter.

Ser fram emot nästa skärgårdstur🙂

WP_20160727_036

 

 

Nyckeln till framgång

Vad är receptet eller hemligheten för att lyckas som idrottare, eller för den delen för att lyckas på jobbet eller med vad man än företar sig här i livet? Min övertygelse är att man har en plan, med mål och delmål och moment som ska utföras för att ta sig mot målet, OCH att man utför dessa moment. Det hjälper inte att man har världens bästa coach, som gör världens bästa och individuellt anpassade träningsplan om man inte utför träningen korrekt. Som motionär innebär det inte att man dagligen måste träna, men man bör genomföra den träning man har haft för avsikt att genomföra och göra det bra.

Jag prioriterar för tillfället inte träningen lika högt som tidigare, men jag har vissa pass som jag så långt det är möjligt vill genomföra varje vecka. Dessa pass är inte samma varje vecka, men jag brukar ha 3-5 pass som jag vill genomföra med hög kvalitet. Om jag sedan inte hinner träna mer än 3-5 pass någon vecka så tror jag att jag kommer ganska långt med bara dessa pass, under förutsättning att de varit bra.

I lördags var det Laxloppet på Junkön, en trevlig tävling dit vi brukar åka hela familjen och som jag gärna varit med på, men dilemmat var att det i så fall hade inneburit att fler än ett av mina prioriterade pass fått stryka på foten eftersom fjällöpningen på två dagar tidigare i veckan inte tillhörde dessa pass. Diskuterade lite med pappa och så kom vi fram till att det bästa var att stanna hemma, träna två prioriterade pass och få lite nytta gjort hemma. En dag i skärgården hade säkert varit roligare, men mervärdet av att lyckas med de stora målen är mer värt än det som tillfälligt är mer skoj.

I fredags efter jobbet var det +25°C och strålande sol. Jag hade två alternativ, åka till stranden, bada och äta glass eller köra ett hårt pass på gymmet. Jag valde det senare. Allt har ett pris och priset för att kunna njuta av fjällturer som den tidigare i veckan, för att kunna paddla i mil på havet i strålande sol, för att kunna åka skidor i timmar över gnistrande vita fjäll är att se till så att man har en stark kropp som håller ihop.

Jag tror det är extremt få som klarar sig utan styrketräning, oavsett om man är idrottare eller inte. Vill man ha en skadefri och hållbar kropp så bör man pallra sig till gymmet vare sig man tycker det är kul eller inte. Hur ofta man bör göra det varierar, men om glassarna är fler än gymbesöken så är sannolikt antingen glassarna för många eller gymbesöken för få. På StiL har jag spenderat många timmar och det är där jag bygger den styrka som krävs för att jag ska nå mina mål. Styrketräning är definitivt en av nycklarna till framgång!

WP_20160722_002

Extra bra att träna i gymmet dagar som dessa då man har hela lokalen för sig själv😉

En annan nyckel är att planera för att lyckas och att följa sin plan. Om man vet att man har gjort sitt bästa med de resurser och möjligheter man har så kommer man att vara nöjd, och är det inte det som är det viktigaste? Jag har ingen aning om hur fort jag kommer åka skidor till vintern, men om jag vet att jag följt min plan och gjort det bästa av det jag har, så kommer jag troligen att vara nöjd. Det är mycket bättre att vara nöjd och tacksam för det man har och det man kan göra eller att ödsla energin på det man inte kan göra. Våga ha höga mål, våga lyckas och våga misslyckas och våga vara nöjd med det du gör. Se till att stanna upp och njuta, reflektera och fira dina framgångar.

Jag är extremt nöjd med förra veckans träning. Redan med ett pass kvar var jag så nöjd att jag bestämde mig för att fira det hela på en liten strand på en ö utanför Piteå med sol, bad och fika efter att ha paddlat i dryga 3 timmar. Totalt för veckan blev det ca 20 timmar in på träningskontot. Tiden är inte det viktiga, men många timmar tickar in när man far ut på äventyr som innebär fysisk aktivitet. Trots många timmar har alla prioriterade kvalitetspass utförts riktigt bra. Hade jag kunnat träna så här alla veckor hade det varit fantastiskt men att kunna göra det ett par gånger per år är värt mycket det med. Hur såg träningsveckan ut? För nyfikna bjuder jag på träningsdagboken😉

Måndag FM: Rullskidor, klassiskt – korta intervaller (45-90sek) med total intervalltid på 20 min. Totalt: 1h 15min.                                                                                         Måndag EM: Spänst, medicinboll, explosivitet.

Tisdag – Onsdag: Total drygt 10h lågintensiv löpning.

Torsdag: Vila

Fredag FM: Rullskidor, stakning – 6*4 min + 10*30 sek. Totalt: 1h 30 min.                    Fredag EM: Styrketräning

Lördag FM: Rullskidor – tempopass med pappa på cykel som farthållare. Intervaller 10-8-6-4-2-2-4-6-8-10 min + ett avslutande drag på ca 20 min med avslut i maxfart till Ormberget. Totalt: 2h 15 min.                                                                                             Lördag EM: Löpning – tröskelintervaller, 4*10 min. Totalt: 1h 15 min

Söndag: Paddling 3h

WP_20160724_007

 

 

Lyxsemester i fjällen

Alper och utländska bergskedjor i alla ära, men svenska fjällen med bra väder, bästa sällskapet och fin träning står nog ännu högre i kurs. Vi är verkligen privilegierade som bor här uppe i norr och dessutom har nära till denna lyx.

Akka

I söndags bestämde jag, Emma och Elisabet oss för att ta tåget norrut för att göra en löptur. 4:55 i tisdags morse tog vi tåget från Luleå och kl.11:00 var vi framme i Nikkaluokta. Med lunch intagen på bussen och en lätt (men ändå för tung…) packning började vi direkt att jogga mot Kebnekaise. Fint löpväder med lätt molnighet, lätta regnskurar men inget ihållande regn.

Kebnekaise

Kebnekaise2

Vi sprang förbi Kebnekaise och vidare in i dalen mot Singi. Där tog vi av söderut på Kungsleden och samtidigt klarnade det upp och blev en otroligt vacker eftermiddag och kväll.

Singi

Vi stannade för övernattning i Kaitumjaure, fin stugplats med en nybyggd bastu. Extra skönt att tvätta av sig efter en lång träningsdag.

Kaitumjaure

Tidigt nästa morgon joggade vi vidare söderut, via Teusajaure och in i Stora sjöfallets nationalpark. Magiska fjällängar och vyer mot Akkamassivet.

Kaitumjaure2

Teusajaure

Akka2

Drygt ett dygn efter start kom vi fram till Vakkotavare, där vi lagade mat och vilade på klipporna i ett par timmar medan vi väntade på bussen mot Gällivare. Därifrån tog vi tåg hem och var hemma vid 21-tiden. Man hinner mycket på två dagar ibland!

Vakkotavare

Ett av de viktigaste målen med min träning är att jag vill hålla kroppen i så god form att jag när som helst ska kunna göra sådana här turer utan att känna att jag inte skulle orka eller att jag blir skadad för att kroppen inte är tillräckligt stark. Självklart blir man trött av att springa i dryga 10 timmar, men trött och sliten är inte det samma som överbelastningsskadad. Det var verkligen inget rasande tempo vi höll, men ändå tillräckligt snabbt för att på ett dygn kunna göra samma tur som många vandrar på en vecka. På samma sätt vill jag även vara nog bra tränad för att kunna paddla i tillräckligt högt tempo för att efter jobbet kunna sätta mig i kajaken och paddla till stugan, en tur på ca 4-5 mil, utan att vara framme mitt i natten. Behöver jag transportera mig 20 mil och rullskidor är ett lämpligt färdsätt, så vill jag kunna välja det. Jag vill inte att min fysik ska vara en begränsning så att jag inte kan göra det jag vill. Är så glad och tacksam för att jag dessutom har så många bra vänner som utan betänketid eller krusiduller hoppar på olika vardagsäventyr. Vi springer inte hack i häl hela dagarna, utan mellan en massa surrande får vi också luckor där alla håller sitt eget tempo, stannar när vi vill, väntar på vandra ibland. Enkelt, bra, trevligt och så klart även en trygghet att veta att någon skulle reagera om man plötsligt inte kommer ner från fjälltoppen. Tack Emma och Elisabet för sällskapet denna gång, Hoppas vi snart kan fara ut på nya äventyr!🙂

 

 

Sommar!

Äntligen kom sommaren till Luleå också. Efter många regniga dagar har den här veckan bjudit på alldeles strålande väder och efter att ha tecknat in 160 arbetstimmar på två veckor i slutet av juni, så är det utan dåligt samvete jag spenderat en stor del av den senaste veckan i stugan. I måndags åkte jag dock hem på eftermiddagen för att göra lite nytta och träna ett styrkepass i gymmet, men jag paddlade tillbaka redan på tisdag morgon. Det är inte många dagar per år det är vindstilla i Bottenviken så när det väl är det gäller det ta till vara på dagarna på bästa sätt. Via några öar där jag pausade så blev det ca. 5 mil paddling.

Kajak

Utflykt

Packning

Anledningen att rullskidorna följde med i kajaken var för att jag igår körde ett staktestrace, som jag brukar åka med jämna mellanrum. För att det ska bli så rättvisande som möjligt monterar jag alltid samma hjul på skidorna vid dessa tillfällen. Givetvis skiljer det ändå mycket på rullmotståndet beroende på väder, vind, temperatur osv. men att bara t.ex. ta ett par ”2:or” kan blir riktigt fel. Jag och Johan testade våra 2:or här om dagen och det skiljer avsevärt mellan inrullade rosa hjul, ”oinrullade” rosa hjul, slitna 2:or av gamla modellen, slitna 2:or av nya modellen och helt nya 2:or. Så det här med att tävla på 2:or och tro att alla åker på lika blir alldeles säkert galet, vilket också är anledningen till att eliten i princip aldrig åker på sina egna skidor utan på skidor man blir tilldelade på större rullskidtävlingar. Personligen tycker jag det bästa är att släppa rullmotståndet fritt, dvs. köra på tävlingshjul, där man vet att alla trimmat hjulen till max. Hur stor kan skillnaden då vara på olika 2:or? Tillräckligt stor för att jag och Johan inte kan träna tillsammans om en av oss åker på inrullade rosa hjul och den andra på gummihjul. Nu tränar vi i princip aldrig på 2:or ändå och försöker byta hjul på 3:orna ungefär samtidigt. Jag har ändå lite nyare hjul än Johan så han brukar få åka med mina som går något tyngre, vilket gör träningspassen mer jämna. Syftet är ju inte att vi ska åka så fort som möjligt och ifrån varandra på träning, utan att vi ska få ut mesta möjliga av passen de få gånger vi tränar tillsammans.

Juli månad är egentligen den absolut sämsta för mig rent tränings- och prestationsmässigt. Jag har alltid mer eller mindre problem med astma och allergi och den här sommaren tyvärr mer än mindre… Det är inte alls kul och faktiskt har jag till och med vissa dagar tränat inomhus för att lindra besvären något, eller åtminstone inte förvärra dem. Därför har jag egentligen inga prestationsmål just nu, det blir också lite missvisande och orättvist mot mig själv. Trots det måste jag erkänna att jag hade blivit besviken om jag inte hade satt nytt rekord på gårdagens testrace. Det är några detaljer i stakningen som jag jobbat mycket med de senaste månaderna och då Johan i lördags var med och coachade och filmade såg vi att det är detaljer som blivit avsevärt mycket bättre. Det känner jag givetvis också när jag åker, men det är ändå kul att jämföra filmer från några år, några månader osv. bakåt i tiden och verkligen se en skillnad. Personbästa blev det i alla fall och första gången under timmen på min teststräcka. Tidigare i år har jag haft 1:00:15 och 1:00:12 så den här gången var siktet inne på som sämst 59:59, men det blev 58:23. Riktigt nöjd. Jämfört med årsbästa 2015 var det en förbättring med nästan 4 minuter och med nästan 6 minuter jämfört med årsbästa 2014, så nog går det framåt med stakningen! Allt har dock ett pris… Priset för detta är nog att det var många år sen jag sprang så dåligt som nu… Tiderna är inte så mycket sämre, heller inte bättre, men det är fruktansvärt jobbigt och jag känner mig som en kombinerad skidåkare och fotbollsspelare, det är allt annat än lätta ben, men med kraft, styrka och älgkliv kan man också ta sig fram i skogen🙂 Och som coachen sa, så är det bättre att jag springer som en skidåkare än att jag stakar som en löpare, när det är stakåkning jag helst vill vara bra på😉 Helst hade jag velat vara bra på både och, men tiden räcker inte till för att träna allt, så bättre att göra en sak bra än allt halvbra eller dåligt.

Snart hoppas jag på regniga dagar igen, för annars blir jag stressad då jag inte har tid med så mycket mer ledigt just nu, men till dess så är det bara att njuta av sommaren!🙂

Stugan

 

 

 

Midsommarfirande?

Vilken vecka… och än är den inte slut, återstår att se vad som händer under söndagen…

Måndag –en ganska vanlig arbetsdag.

Tisdag – åkte hemifrån 6:30, förberedde inför veckan. Såg fram emot rullskidtävlingen Elpex Classic som anordnades på tisdag kvällen. Det är inte ofta, faktiskt i princip aldrig, det är rullskidtävlingar i Norrbotten, så detta arrangemang var mycket välkommet. 40 km stakning där jag hade sällskap av Clara i 16 km innan jag körde på lite hårdare i loppets enda backe, där jag fick en lucka. Sen var det bara att hålla tempot på egen hand in i mål. Packade bussen som jag skulle åka med efter loppet, men när jag kom hem började dörren att krångla, gick inte att stänga. Kom till slut in och duschade och åt middag klockan ett på natten…

Onsdag – uppstigning kl.6:00 efter en i princip sömnlös natt. Anna och Johan hjälpte mig att ”fixa” dörren, men det blev ju inte helt bra… Det känns ju inte bra att färdas med ett lånat fordon, som man inte helt har koll på. Rullade inlandsvägen mot Östersund, med destination Sognefjellet. Rullade på bra, men som alltid på somrarna, vägarbeten. Förra året på väg hem från Åre fick jag punktering efter ett vägarbete, och vad tror ni hände nu?! En repris… Att byta däck på en bil är ju inga problem även om det finns roligare ställen att göra det på än där folk blåser förbi i 140 km/h, men att göra det på det största fordon jag någonsin kört, det är överkurs…

Buss

Tur i oturen att en väldigt snäll och hjälpsam däckreparatör kom och hjälpte mig. Reparera däcket kunde han dock inte, utan han föreslog snarare att jag skulle göra mig av med det så ingen ser vilken rejäl punktering jag ställt till med… Skyller ändå på vägarbetena, det kan inte vara en slump att jag tre gånger av fyra möjliga fått punktering efter att ha kört över inlandsvägens vägarbeten… Rejält efter tidplan passerade jag Trondheim kl.22:00, där jag bestämde mig för att ta nattvila då jag var så trött att jag hade kunnat köra av vägen när som helst. Tog in på ett hotell där allt vatten i handfatet rann rak ner på toalettgolvet, men var för trött för att orka anmärka på det eller byta rum…

Torsdag – Körde vidare mot Sognefjellet dit jag till slut kom fram strax efter kl.14:00. Åt den sista medhavda matlådan och började med skidtester, vilket var anledningen att jag åkte hit. Åkte upp och ner för en backe tills hastighetsmätaren gav upp, då åkte jag två varv på spåret som träning och åkte sen ner till Jotunheimens fjellstation där jag bokat ett rum. I doktorandbudget ingår inte middag, så det blev istället ris och tomatsås i trangiaköket. Fin kväll, sol och nästan vindstilla. Sen en varm dusch, eller snarare het, trasig kran och så hett vatten att man lätt kunnat bli brännskadad… dessutom hade schampoflaskan gått sönder så att det var schampo i hela väskan. Nåja, luktar godare än blöta pjäxor i alla fall… Kollade igenom snömätningsutrustningen inför kommande dags snömätningar men… datorn gick inte att starta… Krånglade med det tills jag var så trött att jag inte orkade tänka mer, varför ska saker och ting fungera när det kan gå fel…?

Middag

Fredag- midsommarafton, om det var en trevlig sådan? Glad sådan? Nej, inte om jag skulle haft för avsikt att ha en glad och trevlig sådan, men en helt ok dag på jobbet. Efter drygt 7 timmars skidtester är man måttligt less, trött och hungrig… Eftersom så mycket hittills strulat så vågade jag inte annat än omedelbart ta hand om och göra back-up på alla dagens mätdata. Sen ut i regnet för ännu en ris och tomatsås-middag. Om magen gillar det och dagar med hotellfrukost, bröd, bananer och riskakor? Nej, inte alls… Och den här dörren i bussen… en historia för sig… hoppas jag har någon form av försäkring när jag ändå är på vad man väl skulle kalla tjänsteresa…

För övrigt frågade Johan om inte arbetstidsregler och föreskrifter gäller när man är doktorand? Säkert gäller det, men det är ingen som bryr sig… Många har sagt åt mig att jag inte kan jämföra mitt jobb på Sandvik som är ett vinstdrivande företag med ett jobb på ett universitet. Jag kan dock inte låta bli att göra det ibland. Sandvik la ribban högt, och det är först i efterhand jag har förstått att det verkligen inte är en slump att det är ett världsledande företag. Fast det är vinstdrivande så gick alltid hälsa och säkerhet i första hand, fanns minsta risk för tillbud blåstes produktionen av omedelbart och huruvida det innebar produktionsbortfall verkade inte väsentligt alls. Jag tror man kan dra nytta av samma sorts tänkande oavsett om det handlar om idrott, arbete eller annat i livet. Man sätter mål, man gör en plan, man behöver sannolikt revidera planen flera gånger, men man finner en väg för att nå sitt mål. Utan mål vet man inte vart man är på väg och om man bara gör något och hoppas att det blir bra så kommer det sannolikt inte alls bli bra, eller åtminstone inte så bra som det hade kunnat bli. Nu är mitt huvudsakliga mål i alla fall att bli klar med doktorerandet och det är så pass viktigt för mig att till och med träningen fått stryka på foten. Tusen tack till alla er som på olika sätt hjälper mig för att nå det här målet, ni vet vilka ni är och er hjälp är verkligen så mycket värd för mig! En av dem är så klart Johan Öberg. Det är ju välkänt att han sedan länge sålt världens bästa rullskidor, men är man duktig och driftig behöver man ju inte nöja sig med det, utan kan börja sälja världens bästa skidor också. Jag har dessutom haft en enorm nytta av Skiselectorn. Det är onekligen en trygghet inför tävlingar att veta att man åker på ”rätt” skidor och kan lägga allt krut på att ladda för loppet istället för att prova än det ena, än det andra och i slutändan kanske ändå välja fel. Det är extra kul när man ser svart på vitt att teori stämmer med praktik.

Tillbaka till fredag kvällen, nej, mätdatorn för snömätningarna startar inte och någon IT-support lär det knappast gå att få tag på en midsommaraftonskväll… Olyckligt inser jag att det inte blir några snömätningar.

Lördag – hyrde en cykel för att cykla till Leirvassbu, 15 km bort och därifrån hade jag tänkt springa till Spiterstulen och vidare upp på Galdhöpiggen. Längs vägen började jag dock inse att det fortfarande är mycket snö kvar…

Leirvassbu

Jo, det var onekligen väldigt mycket snö kvar, flera meter på stigen jag tänkt springa…

Snö

Nog hade det gått att ta sig fram, men knalla på där i dimman tar mer energi än det ger, och det jag behövde idag var snarare att tanka in energi igen, så jag vände om, rullade ner för berget, lämnade tillbaka cykeln och gjorde en riktigt fin löptur istället.

Nu var jag i och för sig inte alls pigg, så vilotiden och fikastoppen blev lika långa som löptiden, men jag var ute många timmar i alla fall🙂 Som motionär är det väl det som räknas?! Som när folk säger att de varit två timmar i gymmet, fast de drack proteinpulver i en och en halv, men ändå…😉

Sjö

Fors

Fjäll

Tur

Imorgon åker jag vidare mot Torsby för att upprepa samma procedur med skidorna. Sen åker jag hem och firar den traditionsenliga midsommaraftonen med mamma i stugan i efterskott.

Spår

Finare att åka skidor här än i en skidtunnel…