Stakningshotet!

Som få skidåkare och skidintresserade förmodligen har undgått, så har det sedan i vintras pågått en debatt huruvida stakningsfria zoner ska införas på skidtävlingar. Stakning anses nämligen utgöra ett hot mot den traditionella klassiska skidåkningen. Inom långloppen har det ett par år varit populärt att åka utan fästvalla och således bara staka alla lopp. När duktiga långloppsåkare dessutom blivit ännu duktigare och tränat ännu mer stakning har de även börjat staka vanliga, kortare traditionella lopp, då man upptäckt att detta sätt att åka på i vissa fall faktiskt är det snabbaste även på mer kuperade banor. Plötsligt har någon kommit på att det inte längre är snabbast åktid som gäller utan att det dessutom ska se vackert ut? Eller vad menas med uttalandet i artikeln här?

”Utvecklingen av material och teknik har gjort att det blir allt vanligare att se åkare staka sig igenom hela lopp utan fästvalla. Det har inte sett vackert ut.”

Vackert är ju dessutom ett begrepp som kan tolkas olika. Det jag tycker är vackert kanske inte någon annan tycker är vackert. Om idrott överhuvudtaget är vackert vet jag inte om jag skulle påstå?! Däremot tycker jag det är mer intressant att se en duktig stakåkare åka skidor är en traditionell åkare åka skidor. Det är förmodligen för att jag själv är stakåkare och har jobbat mycket med min teknik. Det är kul att se när och hur de bästa i världen växlar teknik efter terräng. Jag är faktiskt också mycket nöjd med hur jag själv har utvecklat min stakteknik bara det senaste året. Jag började som bekant åka skidor ganska sent och jag kommer fortfarande ihåg ett av mina första rullskidpass. Då mötte jag pappa och Johan som också var ute och tränade. På den tiden var nog min fart inte ens hälften av deras, så träna tillsammans var det inte tal om… Men jag kommer ihåg att pappa frågade varför jag åkte omkring med så korta stavar. Det var för att dessa var de enda jag hade, ett par 140cm långa aluminium stavar. Dessutom hade jag inga bra rullskidor för inte långt därefter skar ena hjullagret. Då sa pappa att om det nu verkligen var så att jag ska börja med skidåkning på riktigt så måste vi köpa en fungerande utrustning också, så det gjorde vi. Johan som alltid varit snabbtänkt och smart tyckte direkt att stakåkningen var något jag skulle lägga extra tid på och han insåg tidigt att staka gör man bäst med lite längre stavar än de som används traditionellt. Sen dess har jag alltid haft mer eller mindre ”långa” stavar, vilket jag fått kritik för ibland och som kanske inte gynnat min diagonalåkning, men dessa har jag i alla fall åkt med. Numera åker de flesta duktiga långloppsåkare med stavar i relativt sett samma längd som jag gjort eller till och med längre.

De traditionella åkarna som mestadels tävlar på kuperade banor har dock fortfarande ganska korta stavar. Det blir ju lite av en annan gren att åka ”upp och ner” som de gör och relativt platt som vi långloppsåkare gör. Att de nu har kommit ett förslag om en regel som ska begränsa stavlängden till 85% av kroppslängden är det mest otroligt dumma jag läst på länge! Vad är anledningen egentligen? Jag begriper inte. Har långloppsåkarna blivit för bra så de måste begränsas på något sätt så de inte åker så fort? Eller har de traditionella åkarna inte riktigt hängt med i utvecklingen vad gäller skidteknik? Ska arrangörerna börja mäta varje åkare innan start och kontrollera att man har rätt längd på stavarna? Sen föreslås det att stakåkning ska förbjudas i vissa backar, men hur ska man veta vad lutningen ska vara för att man inte längre får staka utan måste saxa eller diagonala istället. Hur vackert är det att saxa? Och hur många stavar skulle inte då trampas av på större tävlingar med många deltagare? Det är så absurt så egentligen går det inte ens att diskutera. Ett sånt I-lands problem att min enda tolkning av det är att någon eller förmodligen många har alldeles för lite viktiga saker att tänka på.

Somliga verkar alltså tycka att stakning är orättvist eftersom vissa gör det mycket bättre än andra. Vad är nästa galna förslag? Att det ska förbjudas att träna mer eller bättre än någon annan för det kan ju bli orättvist om inte alla är lika bra? Men om alla är lika bra, då är det ju ingen idé att tävla. Utvecklingen har gått framåt, precis som det står i citatet ovan, med det är något man inte verkar gilla inom skidsporten. Fram med träskidorna och tjärvallan igen, skippa spårmaskiner och snötillverkning utan ut och trampa egna spår, det var minsann så man gjorde förr i tiden och i längdåkning, där ska vi hålla på traditionerna! Nej, jag tror vissa idéer inom skidåkningen kan leda till att sporten gräver sin egen grav. Tyvärr ser jag fler områden där jag tror att nya regler snarare stjälper än hjälper både sporten och dess utövare.

För egen del börjar jag bli less. Jag kommer inte att börja åka med 140 cm stavar igen och jag kommer inte att saxa i backarna heller. Då byter jag hellre sport. Det kanske är dags att skola om till löpare. Inte för att det är lättare att bli bäst i världen på att springa, men det är definitivt lättare att träna löpning och mer rättvisa och enkla förhållanden. Kanske lite för enkelt egentligen och så är det ju orättvist att de flesta löpare väger mycket mindre än mig. Jag måste nog kontakta internationella löparförbundet och be dem införa en regel, så att alla tävlar med samma vikt. Väger man för lite får man helt enkelt lasta på sig en viktväst😉 Det är ju enklare att väga in folk vid start än att börja mäta både dem och deras utrustning🙂

wp_20160320_008

 

En ny träningsutmaning

Den här veckan var det tänkt att jag skulle berätta om hur bra det går med bygget av vårt fina garage. Dessvärre blev leveransen försenad, så garaget kommer först den här veckan. Egentligen gör inte det så mycket för oss, då vi ändå inte ska flytta in förrän till våren. Det är dock riktigt synd att pappa och snickaren som ska bygga alltihopa, haft sommaren ledig med soliga, varma och fina dagar då de hade kunnat bygga och nu istället måste göra det i höstruskväder. Huset kommer om två veckor och då börjar även det bygget. Från början hade vi tänkt flytta in till jul, men sen insåg jag att det blev lite mycket med disputation och flytt samtidigt så då bestämde vi att skjuta fram det. Vi hade däremot inte tänkt skjuta fram det så pass mycket som det nu blev. Ett tips till alla er som jag vet också snart ska bygga hus är att tydligt kommunicera er egen tidplan med alla inblandade. Om ni får veta hur länge det tar att bygga ett hus så är det inte säkert att det är så länge det tar att bygga just ERT hus. Börja i tid!

Det kan vara som när SAS kabinpersonal alltid stolt meddelar om man landat före eller enligt tidtabell. Det kan dock innebära att man landat i tid men på en landningsbana så långt bort att det tar 25 minuter innan man är framme vid gaten och ser anslutningsflyget man ska med taxa ut samtidigt som man själv parkerar. Det hände förra veckan när jag skulle åka hem från Visby. Som passagerare är det helt ointressant vilken tid man landar, det man vill veta är ju när man kommer fram och får sitt bagage och kan åka vidare.

Jag har ryktesvägen hört allehanda spekulationer om varför jag tränat och tävlat så lite i sommar, som om det inte vore riktigt sant att jag faktiskt spurtar stenhårt inom ett helt annat område. Jag kan dock meddela att jag är både frisk, skadefri och inte har något annat fel heller. Efter första SM-loppet förra helgen kände jag dock att kroppen inte var riktigt 100%, tänkte att det kanske var för att jag var ovan vid tävlingsfart men insåg innerst inne att det var känslan av att sjukdom var på gång. Mycket riktigt vaknade jag nästa dag med halsont. Nu åkte jag ju även andra loppet ändå, men kroppen var inte pigg och det var delvis därför jag inte satte så mycket färg och fart på det hela. Förra veckan var jag lite småkrasslig, inget värre än en vanlig förkylning och nu är jag frisk igen.

Sanningen är verkligen att jag inte hinner träna och tävla just nu. För att se det hela positivt, så är det en utmaning i sig att försöka behålla nivån så bra som möjligt trots att träningstimmarna inte är fler än ca 4-7 st./vecka. Har fått många tips om att det väl bara är att köra stenhårt en timme om dagen, det är ju den träning en långsam, seg långdistansare som jag behöver. Dock fungerar det inte riktigt så. De där riktigt hårda korta passen och snabba intervallerna kräver att man är pigg för att de ska kunna utföras med kvalitet. Vissa dagar känner jag mig mer sliten och trött än jag någonsin gjort tidigare. Det är en slitenhet på ett helt annat sätt när man jobbat för mycket och sovit för lite än när man tränat hårt, men det fungerar helt enkelt inte att bara gå ut och köra. För vissa kan ju 4-7 träningstimmar per vecka låta som en helt ok träningsdos, men ju högre nivå man befinner sig på desto mer och hårdare träning krävs bara för att bibehålla nivån, sen ytterligare mer för att förbättra den. Det är inget jag har som mål att göra nu, utan min utmaning är att tappa så lite som möjligt.

Fick en mailfråga om hur min träning skiljer sig från t.ex. åkarna i Lager 157 skiteam, som tydligen hade presenterat åkarnas träning på sin hemsida, dit han skickade en länk. Jag förstår att det finns ett intresse i hur världens bästa skidåkare tränar, men påminner åter igen om att kopiera deras recept sannolikt inte är det mest optimala för någon motionär. Just nu är arbetsdagarna 14-16 timmar långa men även med normala 8 timmars dagar så är det inte möjligt att träna samma tid. Istället får man försöka se hur MAN SJÄLV kan bli så bra som möjligt med SINA EGNA förutsättningar. För mig innebär det just nu att jag försöker att inte tappa mer än nödvändigt i styrka och syreupptag. Jag försöker därför börja varannan dag med att träna och har de senaste veckorna kör två styrkepass med olika fokus och två tröskelintervallpass per vecka. Distansträningen får jag återuppta senare och jag vill ändå tro att uthålligheten rätt snabbt går att träna upp igen. Om inte annat så innebär detta evighetsskrivande i alla fall rejält med träning i mental uthållighet och det sägs väl att det mentala är 50% av prestationen?! Så som svar på frågan och hur min träningsplan ser ut, så är det att jag sedan länge inte har haft någon direkt träningsplan. Jag tänker igenom i huvudet vilka pass jag bör genomföra varje vecka och försöker göra det när det passar bäst in i schemat. Långpassen har jag försökt köra på helgerna, men eftersom jag nu inte har några helger så kör jag dem inte alls. Idag satte jag dock in ett extra bonuspass! Jag bor en minuts joggingtur från Luleås kanske bästa idrottsanläggning, nämligen friidrottsbanan som kvällen till ära dessutom var upplyst då fotbollslaget hade träning. Så när jag kom hem kl.20:00 satte jag in tvätt i maskinerna och medan kläderna tvättades, vilket tar 40 minuter, så sprang jag till friidrottsbanan för andra gången det här året. Utnyttjar banan på tok för lite… Men som sagt 1 min jogging dit, 4 min löpskolning, sedan en stege med intervaller på 200-400-600-800-1000-800-600-400-200 m, 1 min vila mellan varje intervall och markant högre fart dess kortare intervall, sen jogging runt kvarteret som avslutning. Det innebar att jag på 40 minuter hann springa 5 km i farter på 3min35sek/km och snabbare. Det var inte allt för illa ändå! Avslutar med en bild från i somras, då det var rullskidtävling i Piteå. Måste påminna mig själv ibland om att formen ändå kanske inte är allt för långt borta😉 Ha en fin sista septembervecka!

pitea

 

Rullskid-SM

Det var många månader sedan jag, Johan och Anna bokade en resa till Gotland för att vara med på rullskid-SM. Hade jag vetat att mina dagar skulle se ut som de gör, så hade jag absolut inte bokat en resa… Jag funderade länge på att skippa alltihopa trots att biljetter och logi inte gick att avboka, men det kändes som att kasta lite för många tusen i sjön så jag åkte till slut ändå, men ägnade dagarna åt att skriva avhandling medan Johan och Anna utforskade ön. Det var ju inte jättekul…

I lördags var det i alla fall 15 km skejt med individuell start på fria hjul, vilket alltså innebär tävlingshjul. Det är fem år sen jag sist åkte den här typen av lopp i rullskidvärldscupen och sen dess har jag heller inte luftat dessa rullskidor… Skejt åker jag överhuvudtaget sällan och de fem pass jag skejtat i sommar är på Vauhtis tröga hjul, vilket jag tycker blir mer skidlikt. Jag och Johan var dock ute och körde ett pass med våra tävlingsskidor innan loppet och sen var det bara att ösa på. Min högst uppmätta puls någonsin är faktiskt från en rullskidtävling på just tävlingshjul och skejt. Man får verkligen lätt upp hög puls när man kör på med dessa skidor, kul är det också. Min rullskidteknik i skejt har dock aldrig fått toppbetyg då jag fortfarande åker mer med överkroppen än med benen, men med en snittfart på över 30km/h så lyckades jag ändå vinna ett SM guld! Kors i taket, det var oväntat att det skulle ske i denna disciplin, men så är det när man utövar en minoritetssport😉 Extra kul också att Daniel Nordebo tog hem guldet i herrklassen så det blev dubbelt Norrbotten i topp.

Igår var det dags för 50 km klassisk stil med ”mass-start”. Massan i damklassen bestod dock av 3 st (!) åkare🙂 fast vi hade faktiskt sällskap av juniorerna på första varvet, men de åkte bara halva distansen och alltså ett varv. Även detta lopp gick på tävlingshjul. Det är oerhört svårt att åka ifrån folk med dessa lätta hjul. Jag körde på hårt direkt från start, kollade bak och såg att alla lätt hängde med, la mig istället bakom och såg att pulsen sjönk med nästan 50 slag. Testade detta några gånger under loppet och det var verkligen 40-50 slag som skiljde mellan att ligga och dra eller åka bakom. Helt makalöst. Lena gick upp och körde hårt på väg in mot varvning men då stod vi bakom i FARTSTÄLLNING utan att ens behöva staka… Blev en väldigt märklig tävling där jag snittade tidernas lägsta puls i tävlingssammanhang, 134, 68% av max… men det var inte så mycket att göra annat än att avvakta spurten, där jag sällan är snabb. Inte heller denna gång, så jag blev 2:a och var inte speciellt nöjd. Tanken med damstart är absolut jättebra, men tyvärr fungerar det inte alltid lika bra som det är tänkt utan det blir ibland riktigt tråkiga tävlingar. Antingen som denna, där ingen är dragvillig, inte jag själv heller så att det således blir ett lopp i riktigt lustempo, eller som på vintern där man ofta åker omkring helt ensam. Då är det faktiskt roligare att ha herrarna att kämpa tillsammans med. Det här loppet hade jag och Johan sett fram emot att åka tillsammans och tävla mot varandra då vi varit otroligt jämna i sommar, men vi får ta den kampen på ett träningspass istället.

Nu har jag tävlat färdigt för det här året och rest färdigt också. Det finns varken tid, ork eller motivation till annat än avhandlingsskrivande och husbygget. Vårt garage levereras under veckan, mer om det inom kort!

wp_20160917_006

 

Bröllop!

Igår fick jag äran att vara med när en av mina bästa vänner, Sara, gifte sig i Alunda. Ett välbehövligt avbrott i avhandlingsskrivandet även om det bara blev en blixtvisit. Jag tog första flyget ner till Stockholm igår morse och första flyget hem idag för att återgå till skrivbordet, men jag hoppas att jag får möjlighet att träffa Sara och Kristian lite bättre framöver.

Sara och jag lärde känna varandra när vi studerade tillsammans på civilingenjörsutbildningen i teknisk fysik för drygt 16 år sedan. Även då tillhörde vi de studenter som spenderade väldigt mycket tid till studierna. Saras mamma höll ett fint och tänkvärt tal igår och berättade just om att kämpa hårt och inte få saker gratis. Ibland är priset högt, men jag tror att räntan för det man gör tids nog betalas ut, på ett eller annat sätt. Jag hade gärna haft Sara som doktorandkollega även nu och jag tror att det hade hjälpt mig mycket, men att ha Sara som vän är guld värt det med. Sedan vi tog examen 2003 har vi aldrig bott på samma ort och träffas inte väldigt ofta, men det är lika trevligt varje gång vi ses!

_dsc1191

Dagen igår var förstås extra fin och trevlig. Efter vigseln i Alunda var det bröllopsmiddag i Österbybruk. Väldigt fina omgivningar, vackert väder och jag tror att Sara och Kristian fick den mest perfekta bröllopsdag man kan önska sig. Tack så mycket Sara och Kristian och stort grattis till er.

_dsc1234

 

Att ha kontroll…

Att ha kontroll är något vi förespråkar när vi coachar andra, oavsett om det handlar om träningscoaching, viktcoaching eller en kombination. Alla människor mår bra av att ha kontroll. Man tar kontroll över sitt tränande, ser till att man genomför passen på vägen mot sitt mål. Eller man tar kontroll över sitt ätande för att nå sin målvikt. Mamma sa att det enda små barn själv har kontroll på är att äta eller inte äta, sova eller inte sova och att använda eller inte använda pottan. Det är väl därför barn ibland matvägrar, vägrar att sova middag eller väljer att inte använda pottan. Vuxna har möjlighet att ha mer kontroll och att göra egna val, men tyvärr tappar man ibland den nödvändiga kontrollen över något i sitt liv. Allt för ofta är det relaterat till stress och prestationskrav i arbetet. Man kan kalla det för att gå in i väggen, bli utbränd eller vad som helst, men vad det innebär är att man inte längre har kontroll på det man ska göra. Kraven är för höga, tiden räcker inte till och det är en enda stor press och stress. Den värsta stressen kommer oftast inte av de saker man gör och faktiskt hinner med, utan av det man borde ha gjort, det man inte kan göra och alltså det man inte har kontroll på. Att vara stressad och tappa kontrollen fungerar ofta ett tag, kanske till och med ett långt tag, men jag tror att det är som med sjukdomar. Det sägs ju att inkubationstiden är lika lång som tiden det tar från sjukdomstoppen tills man är helt frisk igen. Jag tror samma sak gäller för folk som möter väggen och att det just därför kan ta år innan de är tillbaka på banan igen. Ju starkare man är, dess längre härdar man ut. En överdriven styrka blir dock en svaghet, man kämpar för länge och försöker istället, ofta omedvetet, att ta kontroll över något annat som man kan ha kontroll på när fotfästet i livet annars helt glidit undan. Jag har sett det leda till ätstörningar, sömnsvårigheter, magbesvär och diverse andra problem.

Människor har olika stort behov av att ha kontroll. Det sägs att en tillräckligt lat människa inte löper risk för att bli utbränd. Jag tror att det ligger något i det. Själv tillhör jag, som flera av mina bekanta, gruppen av människor med ett stort kontrollbehov. Jag vill ha koll på allt, gör ordentliga planer för det mesta och utför allt på ett strukturerat sätt. Jag mår bra av det, så länge kontrollen inte går överstyr. När det gäller vissa saker kan det vara bra att öva på att släppa kontrollen, som t.ex. att det faktiskt inte gör något om disken står kvar i diskstället någon dag. Sådana små övningsmoment kan vara bra för att släppa lite på den ohälsosamma kontrollen. Att inte ha kontroll i sitt arbete är svårare och dessutom knappast bra. Just nu har jag inte alls kontroll på mitt doktorerande och det är faktiskt oerhört jobbigt. Att slutspurten skulle vara tuff visste jag, men att det skulle bli som det är nu var inte helt väntat och faktiskt till viss del p.g.a. just bristfällig kontroll och uppföljning i ett tidigare skede av dessa fem år. Visst, magbesvär och sömnlösa nätter har varit min vardag av och till under flera års tid, men läget nu har fått en annan dimension. Jag härdar ut, än så länge, och försöker att tänka att det faktiskt kommer något bra ut ur situationer som är mindre bra också. Dock är jag säker på att jag aldrig kommer att sätta mig i en liknande situation igen. Jag kan inte se en enda fördel med att tappa kontrollen så katastrofalt att något ska leda till en press och stress där allt offras totalt för att man ska ta sig ur det hela. Vad jag än kommer jobba med i framtiden så är ett krav att det finns tydliga mål, en tidsplan som efterföljs och resurser att göra ett bra jobb. Saknas det, så kommer jag se mig om efter något annat. Livet är mer värt än att det ska fyllas ut med 80 timmas arbetsveckor.

Kostnad mäts inte alltid i pengar och värdet på enkla ting har stigit tiopotenser för mig. Bara en sån sak som en ledig kväll eller helg kommer kännas som en lyxsemester. Tänker speciellt på några av mina vänner, jag tror ni vet vilka ni är, som jag vet har viss kontroll på mig nu. Ni som också ibland lider av ohälsosam kontroll😉 Jag tackar för det och när mållinjen passeras denna gång, då hoppas jag att ni är med och firar!🙂

wp_20160903_002

Förfall och nybyggnation

Det går inget vidare med träningen för tillfället, de fyra ”obligatoriska” pass per vecka som jag har haft har kortats ner till tre. Redan i somras blev distanspasset nerkortat från tre timmar till två timmar och sen till 90 minuter för att nu bara vara en förlängd cykeltur hem från jobbet. Det är inte tillräckligt för att förbättra uthålligheten, inte heller nog för att bibehålla den. I gymmet får jag träningsvärk efter varenda pass och det är inte för att jag tränar så hårt utan för att jag tränar för sällan. En tid att fysiskt förfall har inletts och det är inte kul och jag gillar inte läget, men det är bara att acceptera ändå.

Vi har satt ett datum för disputationen och på sätt och vis ser jag det som att jag har satt igång mitt livs långspurt. Nog har jag jobbat mycket periodvis tidigare också och haft långa arbetsdagar, men det här liknar ingenting. Samtidigt tycker jag det är trist och dåligt att något man egentligen vill göra och har sett fram emot ska behöva sluta med panik i kubik och en lång plåga. Jag tycker det är dålig planering och det skriver jag med vetskapen om jag har en tendens att tycka mer än jag borde om saker och ting… Att jag sen får höra att det är lika för alla, att alla doktorander har upplevt och upplever det här och det på något vis skulle vara en förmildrande omständighet gör bara att jag tycker att det måste vara ett ännu större fel på hela systemet. Om det bara hade gällt mig så hade man ju kunnat misstänka att något gått snett i just mitt fall, men så är det uppenbarligen inte.

Inom idrotten och med de vi coachar jobbar vi ALLTID med så kallade SMART:a mål. De ska vara:

Specifika

Mätbara

Accepterade

Realistiska

Tidsbestämda

Den vi coachar och tränaren ska vara överens om detta, annars är målet inte bra. Det är min fullkomliga övertygelse att den här principen med mycket gott resultat kan tillämpas även i arbetslivet, men här brister det tyvärr många gånger. För mig med doktorerandet är den enda faktor som finns att det är tidsbestämt. Det är som det är i alla fall kan jag konstatera och att situationen inte alls är kul, att kommande två månader kommer bli sämre men överlever jag dessa och sen skymtar mållinjen, då tror jag faktiskt att jag kommer ro detta i hamn. Jag är otroligt tacksam för den hjälp jag får från olika håll just nu, det är guld värt!

Någonstans bortanför bubblan jag befinner mig i, så är det också ett husbygge på gång. Som tur är har vi Fiskarhedenvillan som sköter det mesta åt oss, annars hade det varit helt omöjligt att få ihop tiden just nu. Däremot har vi valt att bygga garaget själv med hjälp av pappa och en bekant. Det kommer bli ett stort fint garage från Lövångers Bygg. I min originalplan (som uppenbarligen inte höll…) skulle garaget redan varit klart nu, men istället ser det för tillfället ut så här på tomten…

WP_20160829_002

Garaget kommer dock att byggas under hösten, men av alla för mig dåliga veckor så kommer det att ske under de absolut sämsta. För att i alla fall se något positivt just nu så ser jag åtminstone fantastiskt mycket fram emot när jag kan lägga kommande tre månader till historien.

 

 

 

 

Seger i Vasastafetten!

I vintras när jag blev sjuk och missade Vasaloppet hade jag förhoppningar på att istället springa Ultravasan. När sen skadebesvär satte stopp för träning och tiden började rinna ut för att hinna förbereda mig för 90km löpning beslutade vi oss för att istället samla ihop ett gäng duktiga tjejer för att försöka vinna Vasastafetten.

Jag har tänkt i flera år på att jag känner väldigt många duktiga löpare, tyvärr kunde inte alla vara med, men allt eftersom någon droppade av stod genast en ny superlöpare på tur att hoppa in. Med tio sträckor och tio duktiga tjejer som alla föredrar att springa långt var det inte helt enkelt att sätta ihop laget. Tanken var att få ut så mycket som möjligt av laget. Ganska snabbt nedgraderade jag därför mig själv till en av de kortare sträckorna. Ingen av de andra tjejerna har heller löpning som sin huvudsport, men många skulle ändå stå högt i kurs även bland den svenska löpareliten. Lägger man där till samtligas vinnarskalle och kämpaglöd, så var det givet att målsättningen var att vinna, även om huvudsaken var att ha kul och att göra sitt bästa.

Först ut på 9,2 km var Solfrid Braathen som åkt i samma långloppsteam som mig, Team Ski ProAm. Solfrid är förutom en mycket duktig skidåkare en mycket duktig löpare och motbackelöpare, så med henne på första sträckan tog vi direkt ledningen.

På andra sträckan sprang Maja-Lina Sande från OK Sarven, en 15 år ung och kvick tjej som ni nog kommer höra mer om i framtiden. Maja-Lina flög fram över myrarna och växlade efter 14,3 km över till Hanna Lundberg, OK Renen.

Hanna, som är 14 år, har vunnit O-ringen i somras och tillhör den absoluta Sverigeeliten i sin åldersklass. En fantastiskt duktig tjej som fick uppdraget att springa den mest tekniska sträckan på 10,8 km. Hon gjorde det med bravur och fortsatte att utöka avståndet till konkurrenterna.

Näst på tur stod Lovisa Modig, Sävast Ski Team, som vunnit de flesta lopp hon ställt upp i den här sommaren. Självklart såg även hon till att bevara och utöka ledningen medan hon sprang sina 12,4 km.

_DSC1129

Emilia Lindstedt som också tillhör Team Ski ProAm satsar på långlopp på skidor men är lika vass som löpare. Hon avverkade den tuffaste sträckan på 15 km. Trots tuff terräng sprang hon med en snittfart på 3:55, snabbast av oss alla. Fantastiskt bra!

Emilia växlade över till Emma Eriksson som även hon varit med i Team Ski ProAm. Emma var den första på tur av oss som sprang riktiga ”kortdistans-sträckor”, 4.5 snabba kilometrar avverkade Emma och växlade sedan över till mig. Jag sprang 4,7 km från Gopshus och upp till Hökberg. Jag tycker det är otroligt svårt att springa så här kort! Det började med en kort utförslöpa och därefter var det flack uppförslöpning till Hökberg. Då jag väl kommit in i loppet var det dags att växla över till Clara Auland som sprang nästa 4,7 km sträcka, som var utför från Hökberg och vidare till Läde. Även vi fortsatte givetvis att se till att ledningen utökades.

I Läde växlade Clara över till Frida Hallqvist, Åsarna IK, som också är både en riktigt duktig skidåkerska och en riktigt duktig löpare, kanske allra bäst i terräng?! Nu var det tyvärr inte någon terräng att tala om på Fridas 5,5 km långa sträcka, men snabbt gick det ändå!

Avslutningsuppdraget, 8,9 km från Eldris till Mora fick Jenny Larsson, även hon från Luleå, boende i Östersund men tävlandes för Gellivare SA. Jenny hade kunnat slå vem som helst i en spurt, men då vi drygat ut ledningen till över 20 minuter kunde Jenny istället defilera i mål.

_DSC1132

Jag är enormt imponerad av den mentala styrkan hos samtliga i laget. Det var inte ett ord om krasslighet, snoriga näsor, dålig uppladdning, bristfällig sömn eller skadebesvär fast det både fanns sjukdoms- och skadekänningar, hårda träningsläger och på tok för långa och stressiga arbetsdagar och bilresor som uppladdning inför loppet. Istället en genomgående härlig inställning där fullt fokus var på det positiva, att prestera på toppen av sin förmåga och stänga av allt negativt. Det är väldigt starkt gjort! Grymt bra tjejer! Ni kommer att nå långt och fira många framgångar med denna fantastiska inställning!

_DSC1143

Tack för att ni var med och sprang, tack Elpex för fina T-shirtar och tack till våra chaufförer och servicemän, utan er hade det blivit svårt att få ihop det hela! Eftersom vi bl.a. vann en ny startplats och övernattning i två dygn på Mora Parken i samband med nästa års Vasastafett så är det väl bara att lägga ribban på en ännu lite högre nivå då och ta sikte på att ses här igen nästa år?!

_DSC1158