Ris och ros

En månad har snart gått sedan Nordenskiöldsloppet och fortfarande är det helt okända människor som kommer fram och frågar om det inte var jag som vann världens längsta skidtävling, de gratulerar och så undrar de hur det egentligen var att åka så långt. Jag längtar till nästa gång! 🙂  Kroppen återhämtade sig bra efter loppet. Det som kvarstår är några fingertoppar som fortfarande är utan känsel, men den kommer nog tillbaka så småningom. Träningen har jag annars tagit det ganska lugnt med. Det är alltid mycket annat som ska hinnas med efter vintern och inte mindre i år när jag dessutom ska flytta om bara tre veckor! Garaget börjar jag få ordning på, invändig målning är klar och hyllor, vallabänk och annat är snart på plats.

Spåren på Ormberget är fortfarande åkbara, helt fantastiskt att vi fick en så här lång skidsäsong. Jag hade tänkt vara väl förberedd för stadsmaran, men insåg att det är redan nästa vecka! På tok för tidigt för en skidåkare! Men jag har paniktränat senaste sju dagarna, första intervallpasset på en månad, två lite längre pass på 16-17 km och en joggingrunda har ändå resulterat i 55 sprungna kilometer. Det är nog rekord för en uppstartsvecka för mig och mer än jag hittills sammanlagt sprungit på hela året. Men någon löpform lär jag inte hinna få till på en vecka, och som löpare måste man ju ha något att skylla på när det går mycket långsammare än man hade tänkt, så jag kommer skylla på ”spårgubbarna” 😉 De har gjort så fina spår att det inte har varit möjligt att prioritera löpningen. Stor ros till dem för den här säsongen!

Vårt fina hus är alltså nu i slutskedet av byggprocessen och LBM som är firman som byggt huset har varit riktigt bra. Det är väldigt noggranna och har bra ordning och reda. Ros till dem och Fiskarhedenvillan! Målning, tapetsering samt kakel och klinkerläggning gör dock andra underentreprenörer. Vi visste att det skulle bli en extra kostnad att välja tapeter och kakel som inte ingår i standardsortimentet. När vi var och tittade på standardsortimentet på affären så såg vi att dessa tapetrullar kostade ungefär 250 kr/st. De vi valt kostade strax över 300 kr/st, en mellanskillnad som vi får betala extra för. Vad vi dock inte visste var att priset för tapeter ur standardsortiment är avsevärt billigare för målerifirmorna så att mellanskillnaden i själva verket blir avsevärt större. Jag räknade själv ut vad samtliga tapeter till hela huset skulle kosta till ordinarie pris, utan den mängdrabatt som affären normalt ger när man köper så mycket. När vi sedan fick en prisuppgift från målerifirman som innebar att de ville ha mer än 10 000 kr mer än vad alla tapeter ens skulle kosta så blev vi konfunderade. Hur kan det vara möjligt? Tapeterna som var standardsortiment var ju ändå inte gratis. Vi hade velat se en specifikation på vad det egentligen är som kostar så mycket, vilket målerifirman inte ville ge oss. Däremot fick vi höra att det är dyrare att sätta uppe icke standard tapeter och att de var tvungen att ta in en konsult för att räkna ut hur mycket tapeter som skulle gå åt vilket vi också fick betala för. Det låter minst sagt märkligt att ha en målerifirma där man inte själv kan räkna ut det, ett jobb som jag som sagt redan gjort och som alla med kunskaper motsvarande mellanstadiets matematik borde klara av. Vill man inte specificera vad man tar betalt för så känns det ju som att något är skumt. Jag skickar aldrig själv en faktura till en kund utan att skriva vad fakturan avser. Så till alla som undrat över husbygget och där vi hittills bara haft ros att ge, så kommer här vårt första ris. Har man rent mjöl i påsen kan man öppna den och visa vad man tar betalt för och inte bara säga att det blir en extrakostnad på över 30 000 kr. Specificera gjorde däremot golvläggarfirman som i detalj i ett Exceldokument visat priset för varje kakelplatta och limfog. Ros till dem!

Ett ris också till Bookings.com som efter fem månader fortfarande verkar ha lång handläggningstid på ett ärende som borde har klarats upp medan vi ännu hade semester. Riktigt dåligt bemötande och jag är tveksam till att använda denna sajt för att boka logi igen.

Dagens sista ros går till Semper. Inför Nordenskiöldsloppet hann jag inte baka egna energikakor som jag brukar göra så istället köpte jag ett paket av Sempers ballerinakexliknande gluten och mjölkfriakakor. 8 st. ska det vara i paketet, men när jag öppnade paketet på morgonen före loppet såg jag att det bara fanns 4 st. kakor. Inte för att det spelade någon större roll, jag åt ändå bara två men jag mailade Semper om produktionsfelet och fick direkt svar och två dagar senare värdekuponger som jag kan använda till att köpa många nya kakpaket för 🙂

Det här var på Ormberget förra veckan! Klart godkänd orsak till att löparskorna fått vila!

 

 

 

 

 

 

Våren är här…

…men skidföret håller i sig! Det är många år sedan vi hade en så här lång och fin vårvinter. Isvägarna för biltrafik har stängt för några veckor sedan, men med skidor tar man sig fortfarande ut till yttre delarna av skärgården.

Jag hade en fantastiskt fin dag i lördags med kallföre och blixtföre på hemvägen med vinden i ryggen.

Igår snöade det hela dagen, snö som ganska tidigt idag blev blöt. Vinden tilltog och det var motvind och sugföre i två timmar på vägen hem, men vad gör det när man fortfarande kan åka skidor i maj! 🙂

 

 

 

Nordenskiöldsloppet

Snart är påskhelgen till ända, och det blev en påsk att minnas! Påskaftonen firades på ett sätt som den sannolikt aldrig mer kommer att firas, dvs. med att åka Nordenskiöldsloppet, 220 km, världens längsta skidtävling. Start på sjön Purkijaur utanför Jokkmokk, till Årrenjarka utanför Kvikkjokk med vändning där och sedan tillbaka för målgång på skidstadion i Jokkmokk.

Nordenskiöldsloppet har varit mitt mål med den här säsongen och exakt tre månader innan började jag träna efter en höst som, som sagt, träningsmässigt låg mer eller mindre i dvala. Den 15:e januari var jag tillbaka efter en semester i Karibien och då bestämde jag mig för att göra vad jag kunde för att vara så bra som möjligt till detta lopp. Målet var att försöka vinna även om jag nog hade varit lika nöjd med en annan placering om jag ändå hade gjort ett bra lopp och följt min plan.

Inför Nordenskiöldsloppet åkte jag tre riktigt långa långpass på rullskidor förra året. Riktigt långt klassar jag som 10 mil eller längre. Åkte sen två sådana pass på skidor. Det finns de som tycker jag är konstig som åker sådana här pass. Själv tycker jag det skulle vara ännu mer konstigt att ha som mål att vinna en 220 km lång tävling och inte vara förberedd för det. Man tränar mer än bara fysik när man stakar 14 mil ensam på Ormberget. Man tränar pannben och mental träning och det behövs på ett sånt här lopp.

Vasaloppet var ett av de huvudsakliga delmålen och där var en topp-10 placering en förhoppning så 8:e platsen där var en avbockning på vägen och ett tecken på att det gick åt rätt håll. De andra tävlingarna jag åkt har varit med varierande resultat, uppåtgående form och som man kan tro, några ”bottennapp” eller helt enkelt att jag faktiskt valt att åka tävlingar istället för ett distanspass och därför heller inte gått för fullt. Bättre att vara bäst när det gäller och följa sin plan.

220 km på skidor är ruskigt långt, det är långt att åka bil, så för att lyckas bör man vara väl förberedd och även ha en plan för hur man ska genomföra loppet. Veckan innan kände jag verkligen att jag hade gjort allt jag kunde med mina förutsättningar och jag kände mig redo. Planen för loppet var också klar, även om den så klart alltid behöver vara lite flexibel då man inte vet hur loppet kommer utveckla sig. Förra året kom jag i mål med ganska mycket krafter kvar, kände mig pigg hela vägen och var lite för feg för att åka för fort i början. Den här gången var planen att försöka ligga med långt fram för att sen vara beredd när herrarna börjar åka och hoppa in i en klunga som går i ”rätt” fart. Någon cm nysnö i spåret gjorde att det gick väldigt sakta i början, men en åkare stack iväg, sen var vi tre som inte gjorde någon direkt fartökning men vid 28 km hade vi ändå fått en lucka på 2:30 ner till den stora klungan. Jag inte tänkt ligga i tät totalt i loppet, men det råkade bara bli så och vi körde ändå så pass lugnt att det inte kostade någon energi att ligga där och spåra. Den stora klungan kom givetvis ikapp och när det började gå fortare där efter ca 70 km blev det istället jag och Maria Rydqvist som var första damerna som tillsammans med Thommy Larsson sällskapade i ungefär 3 mil. Vi hade världens medvind på sjön bort till vändpunkten i Årrenjarka, väldigt vackert var det också med fjällen och vyerna runt omkring. Med någon kilometer kvar till vändningen lade jag i högsta växeln, inte någon fartökning utan mer att utnyttja utväxlingen i vinden, fick en lucka till Thommy och Maria. Thommy var dock rätt snabb på att tillsammans med tre andra herrar knappa in avståndet igen i motvinden, så sen hängde jag på dem. Vi splittrades dock också upp igen och det blev solokörning ett tag. Den sköna medvinden till vändpunkten vid 10 mil byttes givetvis till det motsatta i resterande 12 mil tillbaka till Jokkmokk. Det var riktigt rejält kallt, jag har aldrig frusit så mycket på en tävling. Tänkte första att det bara är att köra på och försöka öka farten för att bli varm, såg fram emot uppförsbackarna bara för att bli varm! Men när inte energiintaget varit det bästa och man åkt 15 mil så är det inte så ”bara att öka farten”. Frös så jag hackade tänder och tog på mig en extra vindjacka, varmare skidhandskar med fleecevantar inuti, frös ändå och mådde inte alls speciellt bra. Men då var det ”bara” 7 mil kvar. Hade problem att äta någon fast mat, sen blev även gelerna problem, sen dessutom sportdrycken och till slut var det buljong, lite blåbärssoppa och enstaka små bananbitar som gick ner. Inte allt för mycket energi i det. Vid det laget var farten och pulsen inte alls hög och det låga tempot gjorde att det blev ännu kallare. Vid ungefär 17 mil åkta kom Thommy ikapp igen och sen följdes vi åt resten av loppet. Perfekt med draghjälp och väldigt skönt att kunna dela på dragjobbet i den hårda iskalla motvinden. När vi väl kom tillbaka till starten i Purkijaur så var det i princip kväll igen och vi hade åkt i 12 timmar, det kändes som en hel evighet, men skönt att det då bara var 20 km kvar. Jag hade fått tidrapporter bakåt och visste att jag direkt efter vändningen snabbt drygade ut avståndet till Maria och att jag skulle vinna bara jag fortsatte hålla samma fart in i mål. Är det något jag är bra på så är det just att mala på i samma fart även när jag är trött, så vi malde på. Vid 15 km kvar kom pappa med cola-läsk, den energin kickade in direkt och plötsligt blev jag lite piggare igen. Eller också var det bara för att nedräkningen verkligen på riktigt hade börjat. Backarna som var jobbiga förra året i blidvädret var betydligt lättare att ta sig uppför nu. Kändes som att vi höll riktigt bra fart sista 10 km, men… känslan efter nästan 13 timmars åkning kanske inte motsvarar verkligheten 😉 har sett inspelningen efteråt och där ser det ju ut som att vi åker i slowmotion 😀 verkligen inget tryck kvar i åkningen, benen stappliga, fötterna krampade och tekniken var inte heller på topp 😉 I mål kom vi i alla fall, efter 13 timmar och 1 minut. Jag var fruktansvärt trött, kall och frös så jag skakade, men jag nådde mitt mål och jag vann!

Foto: Jonas Vannar.

Det här loppet var väldigt mycket tyngre än förra året, inte bara för att det var fyra mil längre. Min goda vän Malin som också åkte loppet beskrev det på bästa tänkbara sätt; det här var verkligen det värsta av det värsta! Jag tror att det som var det värsta verkligen var kylan och vinden, många frös så de skakade och säkert var det en kombination av energibrist och 120 km i motvind och kärv drivsnö, dessutom med 100 km åkta före, det var brutalt. 1600 höjdmeter, ett otroligt tufft lopp. Målet var målet för de allra flesta och jag tycker verkligen att alla som nådde målet var vinnare.

Sammanfattningsvis så blev det för mig ca 40 000 staktag, ca 111 500 hjärtslag och ca 8000 förbrukade kcal.

Hur känner man sig då efter ett sånt här lopp? Så klart är man trött, väldigt trött. Jag är mycket sämre på att sova än på att staka så jag sov ingenting varken natten före eller efter loppet, så det bidrog också till tröttheten så klart. Kroppen känns annars förvånansvärt bra. Igår var jag svullen under ena foten men det har gått över, kvar är bara ett finger som ännu inte återfått känseln. Jag har inte ont någonstans och jag har faktiskt inte ens träningsvärk. Pulsen och intensiteten var aldrig speciellt hög eftersom det gick så pass sakta i början och sen gick det ju inte fortare ändå mot slutet, så jag tror att det är därför som belastningen muskulärt inte blev så hög utan det var mer distansen och tiden som tog ut sin rätt. Jag var tröttare i kroppen efter förra årets lopp, men då var farten högre, snittpulsen högre, föret ett helt annat och loppet drygt tre timmar kortare i tid. Alla sådana här lopp ger nya erfarenheter och jag tar definitivt med mig lärdomar om klädsel, matintag, utrustning, upplägg och annat till nästa år. Det finns alltid förbättringspotential och det är ju bra! Mer kläder och mer mat hade behövts den här gången. Energiintaget är inte helt enkelt då jag inte kan äta allt som bjuds på kontrollerna, men jag hade bra service av hela familjen, av Anna och hennes mamma och av Anna och Christian. Stort tack till er! Johan hade koll på mig loppets sista bit bara för att se till att jag inte skulle kollapsa på vägen, tack för det!

Stort tack också till arrangörerna, funktionärerna, publiken och alla andra runt omkring som hjälpt till och gjort det möjligt att genomföra loppet. Ni har alla gjort ett jättejobb! Tack också till Wolfgang Mehl som fick den utmärkta idén att införa ultradistans även i skidsporten.

En för mig kort men ändå bra tävlingssäsong är till ända, men fortfarande är det mycket snö kvar, kallt väder och utmärkta skidförhållanden så skidåkning lär det bli några veckor till!

 

 

 

 

 

Tapeter, kakel och klinker

Tiden går så fort så vi hinner knappt med, men nu är det redan dags att börja kakla och tapetsera i vårt hus. Vi hade inte hunnit tänka så mycket på val av tapeter, kakel och klinker förrän nu och när vi gick till tapetaffären var urvalet så stort så det blev inte ett besök, inte heller två men efter jättemånga timmars funderingar och diskussioner har vi nu valt alltihopa! Nu har jag snabbt skrivit ner allt och hoppas hinna lämna in beställningen på måndag så vi inte kan ändra oss fler gånger!

Först hade vi bestämt något, men sen såg vi något ännu finare och så något ännu finare och idag när jag bara skulle kontrollkolla det allra sista så kom jag ändå hem med en tapetbok och ändrade ännu en gång… Jag tror det kommer bli fint i alla fall, mycket blommor, blad, träd, skogar och fåglar 😉 jag tror man kommer få en känsla rätt snabbt av vad vi är för folk som bor i huset 🙂

Många har sagt att det bästa är att bara måla allt vitt, men det var vi helt överens om att vi inte ville. Det hade varit synd på ett så här fint hus när dessutom jobbet för att tapetsera ingår.

Balkongdörren är också på plats nu. Åtta veckor kvar till inflyttning!

Det är dock bara en vecka kvar till Nordenskiöldsloppet. Formen känns bra trots för mycket stress och för mycket att göra, men nästa vecka ska jag försöka ta det lugnt och ladda upp. Fem ultrapass har jag hunnit med sen förra årets lopp, två på snö och tre på rullskidor. Åkte det sista och längsta på 14 mil i måndags, åtta timmar stakning, bra pass, bra känsla och riktigt bra återhämtning efteråt. Åtta mil till blir väldigt jobbigt och man vet aldrig hur det kommer gå, men jag känner mig redo!  Fantastiskt fint vinterföre och mycket snö är det också fortfarande. Jag hoppas verkligen att det här håller i sig åtminstone en vecka till.

 

Dundret runt

Idag var det Dundret runt i Gällivare, en tävling som ingår i Volkswagen Tour och som lockat ett riktigt starkt startfält. Jag har varit tveksam till om jag skulle åka, bestämde mig för att skippa det då den här veckan har varit på tok för fullspäckad, bestämde mig för att köra ändå men var ändå nära att backa ur. Det är svårt att få tiden att räcka till, speciellt då man inte är hemma på veckorna. Resandet sliter väldigt mycket och blir extra bökigt när jag reser med matlådor i bagaget. Fick i mig fel mat veckan efter Vasaloppet och konsekvenserna av det lider jag ännu av, så det är bara att bunkra upp och packa en rejäl matväska när jag åker någonstans. Veckans resmål var dock Tärnaby och Hemavan, så värre tjänsteresor har jag ju varit på! Men för träningens och tävlandets skull så är borta möjligen bra men hemma bäst!

Fin dag i Hemavan i onsdags!

Kom hem sent på torsdag kväll, stressade som en galning hela fredagen för att hinna jobba, undervisa, fixa grejer som rör husbygget och en massa annat. Var helt slut när jag trots allt bestämde mig för att  åka Dundret runt. Kass uppladdning hela veckan men ville väldigt gärna ändå åka ett sista ”riktigt” lopp den här säsongen. Någon vallning hann jag dock inte med utan jag tog det skidpar jag vallat till Vasaloppet som jag inte åkte på då. Det var ganska bra, men med dagens motstånd hade jag behövt något mer än något ganska bra 😉 Gjorde faktiskt ändå säsongens kanske hittills bästa lopp rent åkmässigt. På damsidan var det Anna Haag och Jennie Öberg som visade sig bjuda på tuffaste motståndet. Anna tappade jag redan efter ca 1 mil, Jennie efter knappt 2 mil. Sen åkte jag lite i ingenmansland i 2 mil tills jag plötsligt fick syn på Jennies klunga igen. Jag försökte att åka ikapp och med ca 5 km kvar var jag nästan ikapp, men jag var riktigt trött och stannade på sista vätskestationen för att få sportdryck, fick iskallt vatten, stoppet gjorde att jag tappade klungan igen, inte många meter, men meter som är jobbiga att ta igen. Orkade inte riktigt gå ikapp och hade till slut 8 sekunder upp. Nu tror jag inte att jag hade vunnit en spurt i vilket fall som helst och jag känner att jag gjorde det jag kunde för dagen. Förlorade helt enkelt mot två åkare som var avsevärt bättre.

Nu är det ”bara” Nordenskiöldsloppet kvar för mig den här säsongen. Hade väldigt gärna åkt Ylläs-Levi i Finland, som är Ski Classics sista deltävling, nästa helg men inser att det tyvärr blir omöjligt att hinna med. Är det något jag verkligen lärt mig så är det att man aldrig vinner det lopp där man försöker springa ifrån sig själv. Det kommer en ny säsong nästa år, en ny vinter där det känns som att jag vill vara med på ett bättre sätt än vad som varit möjligt den här vintern. Om det går så här pass bra när det mesta varit dåligt, sett till träning och återhämtning, det senaste året så känns det som att det finns mer att ge. Nu ska jag i alla fall försöka komma ikapp mig själv och ladda så gott det går för 22-mila turen på påskafton! 🙂

Jag och Åse skiner ikapp med solen 😉

 

 

 

Tornedalsloppet

Igår var det en fantastisk dag i Luleå skärgård, det var så fint så bilder kan inte beskriva magin, det måste upplevas! Nästan vindstilla, skare och strålande sol! Sådana här dagar hade det kunnat få vara jämt! 🙂

Det var dock bokstavligen talat lugnet före stormen, för idag har det blåst kraftigt!

Idag var det även det 50:e Tornedalsloppet, 13:e gången som jag var med. Alltid lika roligt att åka upp till Tornedalen och detta fantastiskt fina arrangemang! Trevliga och duktiga arrangörer och funktionärer, som dessutom bakat hembakade bullar som det bjuds på efter loppet! För några år sedan började Tornedalsloppet med separat damstart, 15 minuter före herrarna. Jag ska erkänna att det var jag själv som föreslog idén då det var något vi jobbade för då jag var med i Team SkiProAm. Vi ville lyfta damidrotten och att tjejer ska synas mer på tävlingar, men när man nu kört på detta vis i några år både på mindre lopp som detta och i Ski Classics så är det även hög tid att utvärdera resultatet. Tyvärr har utfallet inte riktigt blivit så bra som vi hoppades på. I de större loppen och på TV så har kanske damerna blivit lite mer synliga och fått mer TV- tid, men det har inte fått fler damer att satsa på långlopp. På de större loppen innebär ”masstarten” för damer ibland att ett 15-tal åkare åker iväg. Det ser inte så bra ut och jag har hört många kommentarer om att vi verkar hålla på med världens minsta sport.

På Torndalsloppet var vi faktiskt fler damer i damstarten än de var på Årefjällsloppet igår, men det var ett absolut mardrömsföre! Spåren var pistade igår, det hade kommit någon millimeter snö, men det värsta var att det redan vid starten var +7°C och solen höll som bäst på att värma upp den finkorniga snön. Det har ännu inte töat någon gång i år, vilket alltså innebär att snökornen inte är grovkorniga, snön kan därför hålla mycket vatten utan att det dräneras. Det kan liknas vid en finkornig jord, där vatteninnehållet kan vara betydligt högre än i ett grovkornigt material där vatten dräneras. Att då vara första åkare i ett sånt spår är inte jättekul… I första nedförsbacken brukar det gå så fort så jag nästan brukar vara lite rädd. Jag ljuger inte när jag säger att det inte ens gled nedför! Det knarrade rejält under skidorna och det var bara att kämpa för varje meter. Jag som hade planer på att sätta ett nytt banrekord insåg ganska snabbt att det skulle bli helt omöjligt… 😉

Jag vet inte om jag tjuvstartade, eller om jag bara hade bättre reaktionsförmåga än de andra, men på en film som lagts ut var jag ruskigt snabbt iväg. Jag ledde med 20 meter efter 100 meter, med 3 minuter efter 1 mil och sen åkte jag mest och hoppades att herrarna skulle komma någon gång så jag skulle få hjälp att trycka till snön. Till slut kom de, men det var bara tre st som hann ikapp och de var lite för snabba för att jag skulle orka hänga på, men jag vann loppet i alla fall, tog min 9:e seger där och hann fundera en hel del under loppet… 🙂

Mycket förenklat kan man säga att skidfriktionen består av ett antal olika parametrar, alltså att glidmotståndet kan summeras av olika saker som inverkar, där de olika faktorerna bidrar till olika stor del beroende på bl.a. snöförhållandena. De olika inverkande sakerna kan sammanfattas med följande ekvation:

FTOTAL = FDRY + FWET + FC + FI + FDIRT

Optimalt så ska kontaktfläckarna på skidan ”smörjas” av en tunn vätskefilm, men om det t.ex. är väldigt kallt ute så kan den bli för tunn eller obefintlig och då får man torr friktion. Om det istället är blött ute, så kan vätskefilmen både blir för tjock och för utbredd, det känns som att skidorna ”suger fast” i snön. Vanligtvis är det detta man vill förhindra genom vallning och rillning, alltså att man skapar en struktur i skidan. FC och FI har att göra med att skidorna måste kompaktera, eller packa ihop snön. Snön är alltså inte hårt packad redan, knarret som hörs när man åker, eller som förmodligen alla har hört när man går på kall snö kommer sig av att bindningar mellan snökristallerna bryts. Till denna process krävs alltså energi, och det var i stort sett detta som var de absolut största och dominerande parametarana i glidmotståndet under första delen av loppet idag. Dessutom var det som sagt storm, vilket innebar väldigt mycket skräp i spåret, alltså ett stort bidrag till FDIRT i ekvationen ovan. Som om inte det var nog hade en renhjord gjort sina behov i spåret vilket så klart ökade på denna parameter. Så i drygt halva loppet kämpade jag alltså mest mot de tre sista parametrarna i ekvationen. Loppet går även att börja åka i Vanhaniemi och Kuivakangas, och när jag kom till dessa startplatser hade de åkare som valt att starta där gjort det värsta ”kompaktionsjobbet”, så då var det mer den våta friktionen som dominerade skulle jag tro, men där tycker jag ändå att skidorna var så bra som man kan förvänta sig i detta före. Inte ens VINCO WAX kan hjälpa till i kompaktionsprocessen. Ytterligare en bromsande faktor som inte finns med i ekvationen var vinden. Det var starka vindbyar ibland och då var det nästan tur att jag hade lite sug under skidorna som höll kvar mig i spåret, annars hade jag nog lika gärna kunnat blåsa bakåt istället för att ta mig framåt 😉

Sammanfattningsvis alltså – ett fint lopp, i blött, skräpigt och blåsigt före. En damstart som egentligen innebar att alla damer har åkt ett individuellt lopp. Åktider som absolut inte går att jämföra med de som det hade blivit om vi faktiskt hade haft en riktig masstart. Värdelöst för de som vill ha loppet som seedningslopp. Damstart har inte lockat fler damer till start. Det är bara att krypa till korset och erkänna att man haft fel, göra om och göra rätt. Mitt förslag för bättre och roligare tävlingar är att ha en gemensam start. Speciellt på de här lokala loppen så är det kul att kunna tävla mot sina kompisar, och vi tjejer har ju faktiskt väldigt många manliga kompisar som vi vill tävla mot. Enda problemet är ju starten som kan bli lite av en massaker, men det problemet finns för såväl damer som herrar. Det går dock att lösa med ett seedat startfält så att man startar på den position där man hör hemma. Idag hade t.ex. jag ställt mina skidor i ledet längst fram då det var rätt väntat att det var jag som skulle sätta fart på loppet direkt från start. När jag sen kom till starten hade en annan dam ställt sig framför, en dam som var en timme efter i mål. Nu var vi ju så få så det spelade inte någon roll och jag kunde flytta mig och stå bredvid spåren. Men det här är ju ett vanligt problem även i herrklassen. Står bästa åkarna längst fram och därefter seedas i fallande ordning så hamnar ju ingen i vägen och det blir klart smidigaste starten för alla.

Trevligt också att träffa mammas morbror Gösta och Anja som var och hejade på oss! Mamma kommer från Tornedalen vilket gör det ännu mer obligatoriskt att åka Tornedalsloppet 🙂 Mamma var dock hemma och var barnvakt idag och pappa stod som vanligt för service i högsta klass. Tack för det!

Det var allt för idag! Ha en ny och fin vecka!

 

 

Vårvinter!

Vår bästa tid är nu, vårvintern! Norrlands egen årstid, när solen lyser tidigt på morgonen, skaren är knallhård och det fortfarande är ljust när man åker på eftermiddagsturen efter jobbet. När skärgården ligger som en oändlig skidplan så det bara är att åka vart som helst. Det här saknade jag de år jag inte bodde i Norrbotten och nu försöker jag utnyttja möjligheterna när tillfälle ges.

Dessutom är skidspåren på Ormberget i världsklass just nu och då spåret som går till spåret börjar utanför dörren och man vet att de här dagarna är räknade, då åker jag verkligen så mycket skidor jag hinner! Det är ju också anledningen till att löparskorna får vila rätt bra just nu och löpformen kanske kommer vara lika kass som vanligt när det väl är maj 😉 Eller möjligen inte lika illa som vanligt, då jag ändå sprungit en del under vintern. Dessutom var jag helgen efter Vasaloppet i Stockholm på löpcoachutbildning med Runacademy. Runacademy finns på 36 orter i landet och varje vecka kör alla orter samma träningspass. Jag är platsansvarig för Runacademys löpargrupp i Luleå och tillsammans med fyra andra duktiga ledare coachar vi nästan 70 personer under vårterminen! Vi drog igång med vårterminens träning i tisdags och det var riktigt kul! Det är lätt att sprida löparglädje med så många peppade deltagare. Är det någon fler som vill hänga på så går det fortfarande bra att anmäla sig. För bara 998 kr får deltagarna 15 gemensamma träningspass, tillgång till en superbra hemsida med träningsprogram, ytterligare träningspass med filmer som beskriver både löp- och styrkepass, dokument om kost, hälsa och träning, bra rabatter på träningskläder, skor och hotell, en fin tröja m.m. Intresset för löpning och löpträning i grupp har verkligen vuxit på sistone, precis som för träning och hälsa i övrigt. Väldigt många har verkligen nappat på trenden och börjat prioritera sin egen hälsa och det är riktigt roligt!

Husbygget går också framåt och snickarna är helt fantastiskt duktiga! Snart börjar det bli dags för oss att välja kakel, klinker och tapeter. Dessutom ska vi köpa badrumsinredningar och garderober då det är något vi valt bort för att istället fixa själv, vilket vi sparar några kronor på. Sannolikt blir det ett besök till Ikea framöver. Det gäller bara att hitta tid för allt…