På väg till andra sidan jorden

Sitter just nu på ett flygplan från London på väg till Filipinerna, där det blir byte för vidare transport till Cairns i Australien. En resa som började med avfärd hemifrån strax efter kl.10:00 på lördag morgon och där vi beräknas komma fram till Cairns på måndag morgon, lokal tid. Några timmars väntan på Arlanda och sedan en tvåtimmars flygning till London. Relativt smidigt byte av terminal, och sen ombord på den längsta av flygningarna. Aldrig förr har jag flugit 15 timmar non-stop. Man kan ju fråga sig vad man gör i 15 timmar på ett flygplan. Underhållningsutbudet på skärmen framför är näst intill obegränsat, men jag är för trött för att spela spel eller se på film och har sällan ro för det ens på hemmaplan. Istället har jag skrivit på en rapport, förberett vårterminens lektioner, läst studentarbeten och gjort annat jag inte hunnit med innan jag åkte. Dessutom är det matservering titt som tätt, middag, mellanmål, lunch, mellanmål och frukost serveras. Jag får inte riktigt ihop det tidsmässigt och om vi äter på lokal tid, destinationstid eller ursprungstid, men det verkar vara en blandning. Faktiskt förvånansvärt bra mat och till och med jag med specialkost verkar bli serverad så att jag inte behöver mina fyra matlådor och prinskorvspaketet som ligger i handbagaget.

Att åka till Australien var som sagt en resa jag velat göra väldigt länge, men det har aldrig passat riktigt bra varken med semester eller allt annat. Den här gången såg det ut att faktiskt passa riktigt bra, så vi bestämde att det är nu eller aldrig. Nu blev det dock tyvärr inte alls så bra läge som planerat utan faktiskt så pass dåligt att vi nog hade avbokat alltihopa om det inte vore för att vi pressat ner priserna med biljetter, logi och hyrbilar som inte är återbetalningsbara. Egentligen spelar pengar ingen roll när en av de absolut viktigaste personerna plötsligt blir sjuk och man behövs på hemmaplan. Att åka ändå var inte helt lätt, men vi hoppas på det bästa och är beredda att ta första bästa flyg hem om det skulle behövas. När någon närstående hastigt blir väldigt sjuk blir det än mer uppenbart vad som är viktigt i livet och dessutom vilka fina människor vi har runt omkring oss som verkligen ställer upp när det behövs. Det tackar vi för. Prioritera bland det allra viktigaste blev plötsligt ännu mer nödvändigt men ändå har vi dåligt samvete för det vi inte hann med och det vi inte kan hjälpa till med när vi är borta. Hur som helst, nu är vi på väg och vi får hoppas att allt blir bra både på hemmaplan och bortaplan.

I slutet av oktober började träningen faktiskt gå mycket bättre än under det föregående halvåret. Faktiskt så pass bra att jag, när jag fick möjlighet att representera Vltava Fund Craft Team i Ski Classics, bestämde mig för att ändå köra några lopp under andra halvan av säsongen. Sen kom november, med som sagt prioriteringar som gjorde att i princip allt vad gäller träning, mat och sömn föll bort. Aldrig någonsin har jag tränat så lite under en månad, inte sovit så lite heller men det känns faktiskt inte så viktigt alls. Formen nu är nog så dålig att den inte ens kan kallas för form och i dagsläget vet jag inte om jag kommer tävla i vinter. Det beror på hur det går med allt och just nu tar jag bara en dag i taget. Jag åker inte Vasaloppet för att komma på 20:e plats, men jag har ju lyckats vända bottenlägen förr och har ändå förhoppningar om att köra några av de Skandinaviska loppen Ski Classics och även Nordenskiöldsloppet. Kommer det finnas möjlighet att prioritera den träning som krävs för resultat jag kan vara nöjd med så tävlar jag, annars står säkerligen skidorna kvar och väntar även nästa vinter.

Vinter var också något det blev ovanligt tidigt i år. En rejäl snöstorm förra veckan kan nog ha räddat hela säsongen. Att alla spår är uppkörda på Ormberget och håller världsklass i november vet jag inte om ens har hänt någon gång förr. Jag som skulle åka från regnblasket och mörkret lämnade istället den bästa vinter man kan tänka sig. Vi var helt insnöade och eftersom plogning inte är något som prioriteras högt av kommunen så fick vi skotta gatan själv ett antal gånger och även skotta fram bilen som körde fast. Jag gillar dock att skotta och snöstorm är faktiskt ganska trevligt. Men när grannarna med snöslunga slungar ut snön på gatan så grannarna utan snöslunga får komma dit med spade och skotta loss sin bil så blir det lite väl mycket av det goda. Jag har övervägt att lämna in ett medborgarförslag om att pista gatorna istället för att ploga dem. Eftersom pistmaskinsförarna är så flitiga, skidåkning är bra för folkhälsan och det ändå är populärt att gå, springa och cykla i skidspåren så är det lika bra att pista alltihopa, skippa bilåkningen och transportera oss för egen maskin.

Snö och skidor blir det dock ingenting av kommande veckor, utan nu hoppas jag istället på en bra resa och ännu mer på tillfrisknande och läkning för mamma på hemmaplan.

Avslutar med att önska en trevlig 1:a advent med några insnöade bilder från förra veckan.

 

 

Annonser

Avslut och omstart

När jag startade den här bloggen var syftet i första hand kopplat till den skidsatsning jag gjorde. En skidsatsning som egentligen både började och slutade med Nordenskiöldsloppet.

Nordenskiöldsloppet fanns under några år på 90-talet som en ”kortvariant” på 5 mil. Jag hade inte åkt skidor på 10 år, men började så smått att åka motionslopp och Nordenskiöldsloppets 5 mil som jag åkte 1999 var det första långloppet jag åkte. Fem mil var jättelångt då och jag var nästan en timme efter Antonina Ordina som vann, men jag tyckte det var kul, anmälde mig till Vasaloppet året efter och sedan har det fortsatt. Efter några år började jag sätta högre mål, ville nå längre, se hur bra jag kunde bli med de förutsättningar jag hade. Sen vill man alltid bli lite bättre, man optimerar förutsättningarna och kanske blir det till och med så att man till slut försöker bli bättre än vad man egentligen har förutsättningar till. Skidåkningen och idrotten blev en livsstil som jag inte skulle vilja vara utan. Jag är väldigt glad och tacksam för allt jag fått vara med om, uppleva, alla människor jag lärt känna, alla resor och platser jag fått se och inte minst allt jag lärt mig tack vare idrotten. Det krävs vilja och motivation för att orka äta, träna, jobba, sova och spendera i stort sett all tid och alla resurser till träning och tävling. Semester har varit ekvivalent med träningsläger under drygt 10 år och jag har fått tacka nej till mycket för att prioritera idrotten och jobbet först. Det har aldrig varit något problem utan jag har alltid varit motiverad till att fortsätta träna, men efter säsongen som var har motivationen börjat svikta. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden så hade jag utan tvekan gjort samma sak igen om än i en reviderad version. Däremot är jag inte längre beredd att göra nödvändiga uppoffringar som krävs för att fortsätta och göra samma sak ännu en gång och ännu en säsong. Jag har sett hur bra jag kunde bli utifrån mina förutsättningar. Förutsättningar som jag tummat på och ibland känt att jag offrat snarare än satsat. Att Nordenskiöldsloppet återuppstod som ett ultralopp passade mig utmärkt och det var ingen hemlighet att min målsättning med årets lopp var att vinna. När jag gick i mål på påskafton var jag trött, glad, nöjd och det kändes på något vis som att cirkeln var sluten. Det var där, på idrottsplatsen i Jokkmokk som allting började, med mamma som stod och väntade vid målet som höll på att plocks ner för att jag var bland de sista som kom i mål när jag åkte mitt första långlopp. Mamma stod där igen på påskafton det här året, men som tur var så höll inte målområdet på att plockas ner den gången 🙂

Nu när regnet smattrar mot fönsterna, höstrusket är här och vintern närmar sig går det knappt en dag utan att jag träffar någon som frågar om det är full fart med träningen, längtan till vintern och ännu en tävlingssäsong.

Men – träningen har det inte varit full fart med sedan i mars, längtar till vintern gör jag inte heller och just nu så har jag andra utmaningar, prioriteringar och saker på agendan än att tävla. Jag kommer självklart att fortsätta med idrott och jag kommer även att fortsätta tävla, om än på en annan nivå, med andra mål och delvis kanske i andra sporter. Jag tycker verkligen om att tävla, jag tycker om att pressa mig själv, jag gillar hårda träningspass, långa träningspass och långa tävlingar. Nordenskiöldsloppet 2018 är faktiskt det enda lopp jag just nu har på agendan, det är en för häftig upplevelse att missa, det måste göras igen. Med stor sannolikhet kommer jag åka även andra lopp, men det återstår att se när och var det blir. Däremot är det inte helt lätt att lägga ribban på en LÄGRE nivå när jag alltid varit den som strävat uppåt. Men, som en klok person jag träffade i gymmet idag sa, så är det bara en egen mental spärr. Det är ju faktiskt ingen annan än man själv som bestämmer höjden på ribborna man vill ta sig över. Det gäller idrotten så väl som annat man tar sig för i livet.

Att fokusera på sitt eget lopp och sin egen prestation är något som elitidrottare ofta är väldigt bra på. Sättet som framgångsrika idrottare tänker på går att applicera även inom industrin och företagsvärlden. Man bör ha ett eller flera mål, delmål, följa sin egen väg och helst ligga steget före för att nå framgång. I en reviderad variant av min egen skidsatsning är det främst min egen väg som jag ångrar att jag inte var bättre på att följa. Det är alltid bra att plocka bitar och idéer från andra, skaffa inspiration och testa nya saker, men i slutändan måste man göra det man själv tror på och det man själv blir bäst av. Johan insåg t.ex. tidigt poängen med att utveckla stakåkningen och åka tävlingar utan fästvalla, liksom vikten av att träna högintensiva långpass och att utveckla den lokala kapaciteten för att kunna nå en hög grenspecifik kapacitet, alltså att kunna staka med samma höga puls som man kan när man t.ex. springer intervaller. Ändå följde jag inte helt och hållet det vi trodde på och min och Johans plan, utan ägnade en hel del tid åt aktiviteter och träningsmoment som sannolikt inte optimerade mig som stakåkare.

Att staka utan fäste var från början egentligen något jag gjorde för att jag helt enkelt inte orkade hålla på att krångla med fästvalla och staka lopp med fästvalla under skidorna för att det ändå inte fäste. Ett riktigt dåligt exempel var Jizerska Padesatka i Tjeckien dit jag som till de flesta andra lopp åkte på egen hand. Starten gick kl.9:00 och jag gick ut vid kl.6:00 för att valla skidorna i fallande nysnö och 0°C. Ett omöjligt vallaföre… Frukosten skulle öppna kl.7:00. Kl.8:30 hade jag fortfarande varken lyckats få fäste som fungerade eller ätit frukost så till slut åt jag en banan, startade med alla vallor jag hade med under skidorna och stakade ändå hela loppet. Jag blev 4:a. Till slut insåg jag att jag måste lägga energin på att förbereda mig, äta, värma upp och sluta tjorva med fästvallan. Dessutom började vi också inse att det heller inte gick långsammare, utan efter ett tag till och med snabbare att staka än att diagonala och som alla vet är det ju numera något de flesta långloppsåkare gör.

Ett råd – följ alltid din plan och det du själv tror på. Det kanske inte alltid är det bästa – men då har du i alla fall gjort det DU trodde var bäst.

Ska du bli elitidrottare är det viktigt att komma ihåg att du inte bara kan träna som en elitidrottare, du måste även vila, äta, tänka och leva som en elitidrottare. För min del är det vila och återhämtning som fått stå tillbaka för att hinna med jobb och karriär vid sidan av idrotten. Samtidigt har jag varit ”fixaren” som ofta varit andra till lags. Det går att leva och högprestera inom flera områden ett tag, är man riktigt uthållig så kan ett tag bli till flera år, men någonstans längs vägen börjar det bli knackigt och hur det går sen är nog olika från person till person. För min del har sömnproblem varit ganska vanligt under flera år, men det senaste året har sömnen mer eller mindre helt eller till 50% uteblivit. Hur den delen av återhämtningen ska börja fungera igen är än så länge en gåta. Jag är dock inte ensam, ens bland mina nära bekanta, om detta problem och vi jobbar på att lösa denna gåta.

Eftersom jag alltså numera tränar som en motionär så fyller den här bloggen inte längre sitt syfte, men då jag fått flera önskemål om ämnen att skriva om och saker att dela med mig av, så kommer den finnas kvar ett tag till, innan ni istället kan följa oss på Lintzén PT – där jag, Johan och Anna kommer informera om vad som är aktuellt just nu. (OBS! Missa inte Nordenskiöldsloppslägret 24-26/11 som du läser mer om här!)

Ett ämne som jag fått förfrågan att utveckla lite mer är det här med mål – måste man ha dem, vad har det för syfte och hur högt kan man egentligen sikta? Det är något jag jobbar med tillsammans med våra kunder hos Lintzén PT och som jag ibland har föreläsningar om. Själv har jag haft 4 st. stora mål som har gällt idrotten, karriären och privat samt ett ”önskemål” som är en längre resa jag velat göra. Dessa mål har jag jobbat mot under 15 år, självklart med delmål på vägen. De fyra stora målen har jag nyligen bockat av. Återstår gör ”önskemålet” – drömresan. Efter lite funderande fram och tillbaka så bestämde vi att det är lika bra att bocka av även detta mål. Om allt går enligt plan så landar vi om ganska exakt två månader i en helt annan del av världen. Sen är det dags att sätta upp nya mål i alla kategorier, där självklart idrotten finns med. Jag har redan idéer om vilka mål jag vill ha då. Mer om mål i kommande inlägg.

Ha en fortsatt fin vecka!

Nordenskiöldsloppsläger

Vintern närmar sig…

Det är dags att börja tänka på skidsäsongen! Den 24-26 november anordnar Lintzén PT i samarbete med Red Bull Nordenskiöldsloppet ett träningsläger i Jokkmokk.

Vare sig du har tänkt åka Nordenskiöldsloppet, ännu tvekar och vill få input och inspiration, tränar för andra lopp eller bara vill utveckla din skidåkning och mentala styrka så är det här en helg för dig.

Hoppas vi ses!

Nordenskiöldsloppet

Snart är påskhelgen till ända, och det blev en påsk att minnas! Påskaftonen firades på ett sätt som den sannolikt aldrig mer kommer att firas, dvs. med att åka Nordenskiöldsloppet, 220 km, världens längsta skidtävling. Start på sjön Purkijaur utanför Jokkmokk, till Årrenjarka utanför Kvikkjokk med vändning där och sedan tillbaka för målgång på skidstadion i Jokkmokk.

Nordenskiöldsloppet har varit mitt mål med den här säsongen och exakt tre månader innan började jag träna efter en höst som, som sagt, träningsmässigt låg mer eller mindre i dvala. Den 15:e januari var jag tillbaka efter en semester i Karibien och då bestämde jag mig för att göra vad jag kunde för att vara så bra som möjligt till detta lopp. Målet var att försöka vinna även om jag nog hade varit lika nöjd med en annan placering om jag ändå hade gjort ett bra lopp och följt min plan.

Inför Nordenskiöldsloppet åkte jag tre riktigt långa långpass på rullskidor förra året. Riktigt långt klassar jag som 10 mil eller längre. Åkte sen två sådana pass på skidor. Det finns de som tycker jag är konstig som åker sådana här pass. Själv tycker jag det skulle vara ännu mer konstigt att ha som mål att vinna en 220 km lång tävling och inte vara förberedd för det. Man tränar mer än bara fysik när man stakar 14 mil ensam på Ormberget. Man tränar pannben och mental träning och det behövs på ett sånt här lopp.

Vasaloppet var ett av de huvudsakliga delmålen och där var en topp-10 placering en förhoppning så 8:e platsen där var en avbockning på vägen och ett tecken på att det gick åt rätt håll. De andra tävlingarna jag åkt har varit med varierande resultat, uppåtgående form och som man kan tro, några ”bottennapp” eller helt enkelt att jag faktiskt valt att åka tävlingar istället för ett distanspass och därför heller inte gått för fullt. Bättre att vara bäst när det gäller och följa sin plan.

220 km på skidor är ruskigt långt, det är långt att åka bil, så för att lyckas bör man vara väl förberedd och även ha en plan för hur man ska genomföra loppet. Veckan innan kände jag verkligen att jag hade gjort allt jag kunde med mina förutsättningar och jag kände mig redo. Planen för loppet var också klar, även om den så klart alltid behöver vara lite flexibel då man inte vet hur loppet kommer utveckla sig. Förra året kom jag i mål med ganska mycket krafter kvar, kände mig pigg hela vägen och var lite för feg för att åka för fort i början. Den här gången var planen att försöka ligga med långt fram för att sen vara beredd när herrarna börjar åka och hoppa in i en klunga som går i ”rätt” fart. Någon cm nysnö i spåret gjorde att det gick väldigt sakta i början, men en åkare stack iväg, sen var vi tre som inte gjorde någon direkt fartökning men vid 28 km hade vi ändå fått en lucka på 2:30 ner till den stora klungan. Jag inte tänkt ligga i tät totalt i loppet, men det råkade bara bli så och vi körde ändå så pass lugnt att det inte kostade någon energi att ligga där och spåra. Den stora klungan kom givetvis ikapp och när det började gå fortare där efter ca 70 km blev det istället jag och Maria Rydqvist som var första damerna som tillsammans med Thommy Larsson sällskapade i ungefär 3 mil. Vi hade världens medvind på sjön bort till vändpunkten i Årrenjarka, väldigt vackert var det också med fjällen och vyerna runt omkring. Med någon kilometer kvar till vändningen lade jag i högsta växeln, inte någon fartökning utan mer att utnyttja utväxlingen i vinden, fick en lucka till Thommy och Maria. Thommy var dock rätt snabb på att tillsammans med tre andra herrar knappa in avståndet igen i motvinden, så sen hängde jag på dem. Vi splittrades dock också upp igen och det blev solokörning ett tag. Den sköna medvinden till vändpunkten vid 10 mil byttes givetvis till det motsatta i resterande 12 mil tillbaka till Jokkmokk. Det var riktigt rejält kallt, jag har aldrig frusit så mycket på en tävling. Tänkte första att det bara är att köra på och försöka öka farten för att bli varm, såg fram emot uppförsbackarna bara för att bli varm! Men när inte energiintaget varit det bästa och man åkt 15 mil så är det inte så ”bara att öka farten”. Frös så jag hackade tänder och tog på mig en extra vindjacka, varmare skidhandskar med fleecevantar inuti, frös ändå och mådde inte alls speciellt bra. Men då var det ”bara” 7 mil kvar. Hade problem att äta någon fast mat, sen blev även gelerna problem, sen dessutom sportdrycken och till slut var det buljong, lite blåbärssoppa och enstaka små bananbitar som gick ner. Inte allt för mycket energi i det. Vid det laget var farten och pulsen inte alls hög och det låga tempot gjorde att det blev ännu kallare. Vid ungefär 17 mil åkta kom Thommy ikapp igen och sen följdes vi åt resten av loppet. Perfekt med draghjälp och väldigt skönt att kunna dela på dragjobbet i den hårda iskalla motvinden. När vi väl kom tillbaka till starten i Purkijaur så var det i princip kväll igen och vi hade åkt i 12 timmar, det kändes som en hel evighet, men skönt att det då bara var 20 km kvar. Jag hade fått tidrapporter bakåt och visste att jag direkt efter vändningen snabbt drygade ut avståndet till Maria och att jag skulle vinna bara jag fortsatte hålla samma fart in i mål. Är det något jag är bra på så är det just att mala på i samma fart även när jag är trött, så vi malde på. Vid 15 km kvar kom pappa med cola-läsk, den energin kickade in direkt och plötsligt blev jag lite piggare igen. Eller också var det bara för att nedräkningen verkligen på riktigt hade börjat. Backarna som var jobbiga förra året i blidvädret var betydligt lättare att ta sig uppför nu. Kändes som att vi höll riktigt bra fart sista 10 km, men… känslan efter nästan 13 timmars åkning kanske inte motsvarar verkligheten 😉 har sett inspelningen efteråt och där ser det ju ut som att vi åker i slowmotion 😀 verkligen inget tryck kvar i åkningen, benen stappliga, fötterna krampade och tekniken var inte heller på topp 😉 I mål kom vi i alla fall, efter 13 timmar och 1 minut. Jag var fruktansvärt trött, kall och frös så jag skakade, men jag nådde mitt mål och jag vann!

Foto: Jonas Vannar.

Det här loppet var väldigt mycket tyngre än förra året, inte bara för att det var fyra mil längre. Min goda vän Malin som också åkte loppet beskrev det på bästa tänkbara sätt; det här var verkligen det värsta av det värsta! Jag tror att det som var det värsta verkligen var kylan och vinden, många frös så de skakade och säkert var det en kombination av energibrist och 120 km i motvind och kärv drivsnö, dessutom med 100 km åkta före, det var brutalt. 1600 höjdmeter, ett otroligt tufft lopp. Målet var målet för de allra flesta och jag tycker verkligen att alla som nådde målet var vinnare.

Sammanfattningsvis så blev det för mig ca 40 000 staktag, ca 111 500 hjärtslag och ca 8000 förbrukade kcal.

Hur känner man sig då efter ett sånt här lopp? Så klart är man trött, väldigt trött. Jag är mycket sämre på att sova än på att staka så jag sov ingenting varken natten före eller efter loppet, så det bidrog också till tröttheten så klart. Kroppen känns annars förvånansvärt bra. Igår var jag svullen under ena foten men det har gått över, kvar är bara ett finger som ännu inte återfått känseln. Jag har inte ont någonstans och jag har faktiskt inte ens träningsvärk. Pulsen och intensiteten var aldrig speciellt hög eftersom det gick så pass sakta i början och sen gick det ju inte fortare ändå mot slutet, så jag tror att det är därför som belastningen muskulärt inte blev så hög utan det var mer distansen och tiden som tog ut sin rätt. Jag var tröttare i kroppen efter förra årets lopp, men då var farten högre, snittpulsen högre, föret ett helt annat och loppet drygt tre timmar kortare i tid. Alla sådana här lopp ger nya erfarenheter och jag tar definitivt med mig lärdomar om klädsel, matintag, utrustning, upplägg och annat till nästa år. Det finns alltid förbättringspotential och det är ju bra! Mer kläder och mer mat hade behövts den här gången. Energiintaget är inte helt enkelt då jag inte kan äta allt som bjuds på kontrollerna, men jag hade bra service av hela familjen, av Anna och hennes mamma och av Anna och Christian. Stort tack till er! Johan hade koll på mig loppets sista bit bara för att se till att jag inte skulle kollapsa på vägen, tack för det!

Stort tack också till arrangörerna, funktionärerna, publiken och alla andra runt omkring som hjälpt till och gjort det möjligt att genomföra loppet. Ni har alla gjort ett jättejobb! Tack också till Wolfgang Mehl som fick den utmärkta idén att införa ultradistans även i skidsporten.

En för mig kort men ändå bra tävlingssäsong är till ända, men fortfarande är det mycket snö kvar, kallt väder och utmärkta skidförhållanden så skidåkning lär det bli några veckor till!

 

 

 

 

 

Dundret runt

Idag var det Dundret runt i Gällivare, en tävling som ingår i Volkswagen Tour och som lockat ett riktigt starkt startfält. Jag har varit tveksam till om jag skulle åka, bestämde mig för att skippa det då den här veckan har varit på tok för fullspäckad, bestämde mig för att köra ändå men var ändå nära att backa ur. Det är svårt att få tiden att räcka till, speciellt då man inte är hemma på veckorna. Resandet sliter väldigt mycket och blir extra bökigt när jag reser med matlådor i bagaget. Fick i mig fel mat veckan efter Vasaloppet och konsekvenserna av det lider jag ännu av, så det är bara att bunkra upp och packa en rejäl matväska när jag åker någonstans. Veckans resmål var dock Tärnaby och Hemavan, så värre tjänsteresor har jag ju varit på! Men för träningens och tävlandets skull så är borta möjligen bra men hemma bäst!

Fin dag i Hemavan i onsdags!

Kom hem sent på torsdag kväll, stressade som en galning hela fredagen för att hinna jobba, undervisa, fixa grejer som rör husbygget och en massa annat. Var helt slut när jag trots allt bestämde mig för att  åka Dundret runt. Kass uppladdning hela veckan men ville väldigt gärna ändå åka ett sista ”riktigt” lopp den här säsongen. Någon vallning hann jag dock inte med utan jag tog det skidpar jag vallat till Vasaloppet som jag inte åkte på då. Det var ganska bra, men med dagens motstånd hade jag behövt något mer än något ganska bra 😉 Gjorde faktiskt ändå säsongens kanske hittills bästa lopp rent åkmässigt. På damsidan var det Anna Haag och Jennie Öberg som visade sig bjuda på tuffaste motståndet. Anna tappade jag redan efter ca 1 mil, Jennie efter knappt 2 mil. Sen åkte jag lite i ingenmansland i 2 mil tills jag plötsligt fick syn på Jennies klunga igen. Jag försökte att åka ikapp och med ca 5 km kvar var jag nästan ikapp, men jag var riktigt trött och stannade på sista vätskestationen för att få sportdryck, fick iskallt vatten, stoppet gjorde att jag tappade klungan igen, inte många meter, men meter som är jobbiga att ta igen. Orkade inte riktigt gå ikapp och hade till slut 8 sekunder upp. Nu tror jag inte att jag hade vunnit en spurt i vilket fall som helst och jag känner att jag gjorde det jag kunde för dagen. Förlorade helt enkelt mot två åkare som var avsevärt bättre.

Nu är det ”bara” Nordenskiöldsloppet kvar för mig den här säsongen. Hade väldigt gärna åkt Ylläs-Levi i Finland, som är Ski Classics sista deltävling, nästa helg men inser att det tyvärr blir omöjligt att hinna med. Är det något jag verkligen lärt mig så är det att man aldrig vinner det lopp där man försöker springa ifrån sig själv. Det kommer en ny säsong nästa år, en ny vinter där det känns som att jag vill vara med på ett bättre sätt än vad som varit möjligt den här vintern. Om det går så här pass bra när det mesta varit dåligt, sett till träning och återhämtning, det senaste året så känns det som att det finns mer att ge. Nu ska jag i alla fall försöka komma ikapp mig själv och ladda så gott det går för 22-mila turen på påskafton! 🙂

Jag och Åse skiner ikapp med solen 😉

 

 

 

Tornedalsloppet

Igår var det en fantastisk dag i Luleå skärgård, det var så fint så bilder kan inte beskriva magin, det måste upplevas! Nästan vindstilla, skare och strålande sol! Sådana här dagar hade det kunnat få vara jämt! 🙂

Det var dock bokstavligen talat lugnet före stormen, för idag har det blåst kraftigt!

Idag var det även det 50:e Tornedalsloppet, 13:e gången som jag var med. Alltid lika roligt att åka upp till Tornedalen och detta fantastiskt fina arrangemang! Trevliga och duktiga arrangörer och funktionärer, som dessutom bakat hembakade bullar som det bjuds på efter loppet! För några år sedan började Tornedalsloppet med separat damstart, 15 minuter före herrarna. Jag ska erkänna att det var jag själv som föreslog idén då det var något vi jobbade för då jag var med i Team SkiProAm. Vi ville lyfta damidrotten och att tjejer ska synas mer på tävlingar, men när man nu kört på detta vis i några år både på mindre lopp som detta och i Ski Classics så är det även hög tid att utvärdera resultatet. Tyvärr har utfallet inte riktigt blivit så bra som vi hoppades på. I de större loppen och på TV så har kanske damerna blivit lite mer synliga och fått mer TV- tid, men det har inte fått fler damer att satsa på långlopp. På de större loppen innebär ”masstarten” för damer ibland att ett 15-tal åkare åker iväg. Det ser inte så bra ut och jag har hört många kommentarer om att vi verkar hålla på med världens minsta sport.

På Torndalsloppet var vi faktiskt fler damer i damstarten än de var på Årefjällsloppet igår, men det var ett absolut mardrömsföre! Spåren var pistade igår, det hade kommit någon millimeter snö, men det värsta var att det redan vid starten var +7°C och solen höll som bäst på att värma upp den finkorniga snön. Det har ännu inte töat någon gång i år, vilket alltså innebär att snökornen inte är grovkorniga, snön kan därför hålla mycket vatten utan att det dräneras. Det kan liknas vid en finkornig jord, där vatteninnehållet kan vara betydligt högre än i ett grovkornigt material där vatten dräneras. Att då vara första åkare i ett sånt spår är inte jättekul… I första nedförsbacken brukar det gå så fort så jag nästan brukar vara lite rädd. Jag ljuger inte när jag säger att det inte ens gled nedför! Det knarrade rejält under skidorna och det var bara att kämpa för varje meter. Jag som hade planer på att sätta ett nytt banrekord insåg ganska snabbt att det skulle bli helt omöjligt… 😉

Jag vet inte om jag tjuvstartade, eller om jag bara hade bättre reaktionsförmåga än de andra, men på en film som lagts ut var jag ruskigt snabbt iväg. Jag ledde med 20 meter efter 100 meter, med 3 minuter efter 1 mil och sen åkte jag mest och hoppades att herrarna skulle komma någon gång så jag skulle få hjälp att trycka till snön. Till slut kom de, men det var bara tre st som hann ikapp och de var lite för snabba för att jag skulle orka hänga på, men jag vann loppet i alla fall, tog min 9:e seger där och hann fundera en hel del under loppet… 🙂

Mycket förenklat kan man säga att skidfriktionen består av ett antal olika parametrar, alltså att glidmotståndet kan summeras av olika saker som inverkar, där de olika faktorerna bidrar till olika stor del beroende på bl.a. snöförhållandena. De olika inverkande sakerna kan sammanfattas med följande ekvation:

FTOTAL = FDRY + FWET + FC + FI + FDIRT

Optimalt så ska kontaktfläckarna på skidan ”smörjas” av en tunn vätskefilm, men om det t.ex. är väldigt kallt ute så kan den bli för tunn eller obefintlig och då får man torr friktion. Om det istället är blött ute, så kan vätskefilmen både blir för tjock och för utbredd, det känns som att skidorna ”suger fast” i snön. Vanligtvis är det detta man vill förhindra genom vallning och rillning, alltså att man skapar en struktur i skidan. FC och FI har att göra med att skidorna måste kompaktera, eller packa ihop snön. Snön är alltså inte hårt packad redan, knarret som hörs när man åker, eller som förmodligen alla har hört när man går på kall snö kommer sig av att bindningar mellan snökristallerna bryts. Till denna process krävs alltså energi, och det var i stort sett detta som var de absolut största och dominerande parametarana i glidmotståndet under första delen av loppet idag. Dessutom var det som sagt storm, vilket innebar väldigt mycket skräp i spåret, alltså ett stort bidrag till FDIRT i ekvationen ovan. Som om inte det var nog hade en renhjord gjort sina behov i spåret vilket så klart ökade på denna parameter. Så i drygt halva loppet kämpade jag alltså mest mot de tre sista parametrarna i ekvationen. Loppet går även att börja åka i Vanhaniemi och Kuivakangas, och när jag kom till dessa startplatser hade de åkare som valt att starta där gjort det värsta ”kompaktionsjobbet”, så då var det mer den våta friktionen som dominerade skulle jag tro, men där tycker jag ändå att skidorna var så bra som man kan förvänta sig i detta före. Inte ens VINCO WAX kan hjälpa till i kompaktionsprocessen. Ytterligare en bromsande faktor som inte finns med i ekvationen var vinden. Det var starka vindbyar ibland och då var det nästan tur att jag hade lite sug under skidorna som höll kvar mig i spåret, annars hade jag nog lika gärna kunnat blåsa bakåt istället för att ta mig framåt 😉

Sammanfattningsvis alltså – ett fint lopp, i blött, skräpigt och blåsigt före. En damstart som egentligen innebar att alla damer har åkt ett individuellt lopp. Åktider som absolut inte går att jämföra med de som det hade blivit om vi faktiskt hade haft en riktig masstart. Värdelöst för de som vill ha loppet som seedningslopp. Damstart har inte lockat fler damer till start. Det är bara att krypa till korset och erkänna att man haft fel, göra om och göra rätt. Mitt förslag för bättre och roligare tävlingar är att ha en gemensam start. Speciellt på de här lokala loppen så är det kul att kunna tävla mot sina kompisar, och vi tjejer har ju faktiskt väldigt många manliga kompisar som vi vill tävla mot. Enda problemet är ju starten som kan bli lite av en massaker, men det problemet finns för såväl damer som herrar. Det går dock att lösa med ett seedat startfält så att man startar på den position där man hör hemma. Idag hade t.ex. jag ställt mina skidor i ledet längst fram då det var rätt väntat att det var jag som skulle sätta fart på loppet direkt från start. När jag sen kom till starten hade en annan dam ställt sig framför, en dam som var en timme efter i mål. Nu var vi ju så få så det spelade inte någon roll och jag kunde flytta mig och stå bredvid spåren. Men det här är ju ett vanligt problem även i herrklassen. Står bästa åkarna längst fram och därefter seedas i fallande ordning så hamnar ju ingen i vägen och det blir klart smidigaste starten för alla.

Trevligt också att träffa mammas morbror Gösta och Anja som var och hejade på oss! Mamma kommer från Tornedalen vilket gör det ännu mer obligatoriskt att åka Tornedalsloppet 🙂 Mamma var dock hemma och var barnvakt idag och pappa stod som vanligt för service i högsta klass. Tack för det!

Det var allt för idag! Ha en ny och fin vecka!

 

 

Vårvinter!

Vår bästa tid är nu, vårvintern! Norrlands egen årstid, när solen lyser tidigt på morgonen, skaren är knallhård och det fortfarande är ljust när man åker på eftermiddagsturen efter jobbet. När skärgården ligger som en oändlig skidplan så det bara är att åka vart som helst. Det här saknade jag de år jag inte bodde i Norrbotten och nu försöker jag utnyttja möjligheterna när tillfälle ges.

Dessutom är skidspåren på Ormberget i världsklass just nu och då spåret som går till spåret börjar utanför dörren och man vet att de här dagarna är räknade, då åker jag verkligen så mycket skidor jag hinner! Det är ju också anledningen till att löparskorna får vila rätt bra just nu och löpformen kanske kommer vara lika kass som vanligt när det väl är maj 😉 Eller möjligen inte lika illa som vanligt, då jag ändå sprungit en del under vintern. Dessutom var jag helgen efter Vasaloppet i Stockholm på löpcoachutbildning med Runacademy. Runacademy finns på 36 orter i landet och varje vecka kör alla orter samma träningspass. Jag är platsansvarig för Runacademys löpargrupp i Luleå och tillsammans med fyra andra duktiga ledare coachar vi nästan 70 personer under vårterminen! Vi drog igång med vårterminens träning i tisdags och det var riktigt kul! Det är lätt att sprida löparglädje med så många peppade deltagare. Är det någon fler som vill hänga på så går det fortfarande bra att anmäla sig. För bara 998 kr får deltagarna 15 gemensamma träningspass, tillgång till en superbra hemsida med träningsprogram, ytterligare träningspass med filmer som beskriver både löp- och styrkepass, dokument om kost, hälsa och träning, bra rabatter på träningskläder, skor och hotell, en fin tröja m.m. Intresset för löpning och löpträning i grupp har verkligen vuxit på sistone, precis som för träning och hälsa i övrigt. Väldigt många har verkligen nappat på trenden och börjat prioritera sin egen hälsa och det är riktigt roligt!

Husbygget går också framåt och snickarna är helt fantastiskt duktiga! Snart börjar det bli dags för oss att välja kakel, klinker och tapeter. Dessutom ska vi köpa badrumsinredningar och garderober då det är något vi valt bort för att istället fixa själv, vilket vi sparar några kronor på. Sannolikt blir det ett besök till Ikea framöver. Det gäller bara att hitta tid för allt…

 

 

Vasaloppet

När jag loggar in på den här sidan ser jag hur många besökare som varit in varje dag, ledsen att göra så många besvikna för att Vasaloppsrapporten dröjt några dagar 😉 Jag måste erkänna att jag är enormt förvånad över intresset för sådana här saker, men samtidigt får jag tacka för visat intresse och försöka plita ner några vettiga rader.

Själva resan till Vasaloppet följde vårt vanliga koncept, där Lintzén dreamteam (jag, pappa och Johan) flög till Stockholm i fredags, bodde på vandrarhem i Rättvik natten till lördag för att sedan i sedvanlig ordning möta upp Ronnie och co. på vanliga stället. Det här året hade vi även trevligt sällskap av Marcus och Linnea. En väldigt lugn dag med lugna människor, bästa tänkbara uppladdning. Jag och Johan testade skidor på lördag förmiddag som var färdigvallade hemma. Jag hade tre par som alla gick riktigt bra, men ett par släppte iväg bättre i stakningen och kändes snäppet bättre. Johans skidor var mer olika med ett par som stack ut och kom i klass med mina. Valet var gjort och sen tränade jag ett kort pass med några fartökningar. Formen kändes riktigt bra, längtade efter att få åka!

Starten som jag oroat mig för gick riktigt bra. Det kändes som att folk hörsammat mitt allra sista sistaminuten tips, för det var ovanligt lugnt i backen. Även farten var relativt lugn, ingen maxkörning utan jag höll min plats i spåret. Det brukar vara bäst och minst risk för incidenter. Stakade på och när backen var slut såg jag flera duktiga herråkare och även Annika, Emilia och Katerina längre fram i samma klunga. Insåg att jag hade fått en riktigt bra start, mycket bättre än jag hade hoppats på. För ett ögonblick kom minnet av de sömnlösa dygnen, nätterna med hjärtklappning, brus i öronen och tryck i huvudet upp. Att jag två månader senare skulle få vara med om det här och dessutom på ett så här bra sätt var så mycket över förväntan så där och då och hela resten av loppet var jag mest väldigt tacksam och glad för att kunna åka skidor.

Åkte alltså i en riktigt bra klunga där jag tyvärr släppte lite för många åkare när jag stannade och drack i Smågan. Det kom dock ny bra draghjälp bakifrån och tempot var bra även till Mångsbodarna där jag återigen drack och tappade några åkare. Efter Risbergskontrollen var jag sist i klungan vilket inte var så bra, samtidigt kände jag att skidorna inte alls gick speciellt bra längre och i de efterföljande utförskörningarna tappade jag alldeles för många positioner. Rejäl motvind gjorde det inte lättare att försöka plocka ikapp och vid Evertsbergssjöarna var jag plötsligt ensam. Väntade in klungan bakom för att få lite ny draghjälp, men nu började tempot på draghjälpen bli ett lägre än det jag hade önskat. De bästa loppen jag gjort är de då jag hamnar i klungor som precis går så snabbt att jag kan hänga med, men där jag slipper göra dragjobb själv. Nu blev det inte riktigt så. Skippade drickat i Evertsberg då jag hushållit med den medhavda vätskan och försökte istället få en lucka innan utförsbacken. Det hjälpte inte så mycket utan där tappade jag återigen placeringar. Skidorna var verkligen inte med mig, men annars var jag fortfarande pigg och det valde jag att fokusera på. Normalt sett brukar jag ha en svacka innan Oxberg, där har man ju åkt ett tag och börjar bli trött, men nu kände jag mig stark och pigg. Förberedde mig på de ”jobbiga” Lundbäcksbackarna, men, var fanns de någonstans? I år var de både platta och korta. Konstigt att man kan uppleva samma sak så olika!

När jag kom in i Oxbergskontrollen fick jag återigen syn på Annika som samtidigt var på väg ut från kontrollen. Speakern sa att Annika var åttonde dam att passera, så jag förstod att det ska mycket till innan jag inte tar en topp-10 placering. Där hade jag börjat plocka placeringar samtidigt som jag ännu var riktigt pigg, så jag hade svårt att tro att någon bakifrån skulle komma ikapp som jag i så fall inte hade kunnat hänga på. Tog en kopp blåbärssoppa i kontrollen, vars innehåll jag dessvärre råkade hälla innanför tröjan istället för i munnen. Det är inte helt lätt att med stela fingrar göra rätt i brådskan 😉 Ut från Hökberg tappade jag återigen placeringar, om jag var en nöjd skidåkare hela vägen så var jag en missnöjd snödoktor, känns inte så bra att göra sådana skidvalsfel. Men där och då fanns inget att göra åt det än att staka ikapp igen på platten. Fick en gel av en ”lulegutt” som jag tackar mycket för, lite senare fick jag även dricka av Rickard som jag också tackar för. Dessutom hade jag fått en ny flaska av pappa, samtidigt som jag prickade rätt när jag hällde i mig sportdrycken på kontrollen i Eldris. Plötsligt var det bara 5 km kvar! Jag har aldrig åkt ett plattare och kortare Vasalopp och heller aldrig varit piggare när jag gått i mål. Det slutade med en 8:e plats! Efter att ha gjort allt så fel man kan i ett halvår, i alla fall om man ser det ur ett skidåkarperspektiv, och ha varit helt under ytan så var den här dagen så mycket över alla förhoppningar jag haft. Det var riktigt roligt! Det var min tionde topp-10 placering och mitt näst snabbaste lopp, trots att det inte var det näst snabbaste föret. Motvinden bidrog inte till rekordtider, men toppåkarna blir allt bättre för varje år och åktiderna allt snabbare. Mest imponerad är jag av Britta, hon är den klart bästa kvinnliga stakåkare som världen haft någonsin. Sättet hon vann både Tjejvasan och Vasaloppet på är helt fenomenalt, man kan bara buga, bocka och gratulera!

Skidorna då… jo, vi har nog kommit på vad felet var. Återkommer till det i ett senare inlägg då jag verifierat teorin.

När jag 6 veckor innan bestämde mig för att åka så gjorde jag en riktigt bra plan, där jag i princip inte gjort annat än jobbat och tränat. När folk frågar mig om ”man” verkligen kan träna för Vasaloppet och göra det så här bra på bara 6 veckor, så får jag nog svara att ”man” kanske inte kan det, men det beror på vem ”man” är. Det var trots allt mitt 15:e Vasalopp och jag har år av träning och rutin i bagaget. Då går det. Om ”man” är någon annan så kanske det inte går.

Jag och Johan var väldigt jämnbra i somras och då fanns det till och med dagar när jag var lite bättre. Johan slutade på plats 170 och det är klart att jag undrar hur bra det hade kunnat gå om jag fortsatt träna med honom istället för att lägga ner träning och sömn i ett halvår. Faktiskt är jag nog så pass nyfiken på svaret att jag är villig att göra det jobb, uppoffringar och prioriteringar som krävs för att göra ett nytt försök nästa år. Det är ju faktiskt ändå fantastiskt kul att staka! 🙂

Säsongen är inte slut efter Vasaloppet, bl.a. återstår Nordenskiöldsloppet. Nog gruvar jag mig lite för att staka 22 mil, något annat kan jag inte påstå, men det känns ändå väldigt bra att jag efter 9 mil var så pass pigg och det kändes inte alls som en omöjlighet att åka 13 mil till. Jag gillar dock Nordenskiöldsloppets egen marknadsföring som säger att det inte är ett lopp för alla och att om man upplever Vasaloppet som en utmaning, då är Nordenskiöldsloppet inget för dig… Det stämmer faktiskt bra! 🙂

Utöver det så återstår en hel del andra tävlingar, både på hemmaplan och i Ski Classics, men jag är inte säker på mitt deltagande i dem. Även om jag inte längre är vaken fyra dygn i sträck, så sover jag heller inte mycket mer än fyra timmar per natt. Så utmaningen med sömnen kvarstår innan jag är redo att köra gasen i botten igen. Även om det gick bra på Vasaloppet, så har jag inte den sista växeln som krävs för att åka riktigt fort just nu. Snittpulsen på Vasaloppet var väldigt låg och förmågan att pressa mig och anstränga mig finns inte, vilket naturligtvis också var anledningen till att jag kom i mål utan att vara speciellt trött. Det hade så klart varit mycket bättre om jag hade åkt fortare och varit trött när jag gick i mål.

Vila och återhämtning kommer att få mycket högre prio i framtiden, även om det vissa veckor, som t.ex. denna blir ont om den varan. Pappa och Johan åkte hem i söndags, men jag fortsatte till Isaberg i Småland. Isaberg är en riktigt fin skidanläggning men som tyvärr har problem till följd av de varma och snöfattiga vintrarna. Som snödoktor kanske jag kan komma med lite råd, men jag kan inte trolla. Hinner hem, jobba, packa om och återvända till Stockholm för löpcoachutbildning med Runacademy till helgen. Detta farande gillar jag inte alls och det är heller inte alls bra för klimatet, men jag hoppas på en lärorik och givande helg så det blir värt insatsen. Runacademy startar säsongen om två veckor. Tisdag den 21 mars kl.18:00 är första av 15 st. pass i Luleå. Anmälan är öppen! Hoppas att vi ses!

 

Sista Vasaloppsförberedelserna

Vasaloppet är som alltid många skidåkares stora mål och det är nu man gör de allra sista förberedelserna. Det är också nu jag får som mest samtal, meddelanden, mail m.m. från skidåkare som börjar bli lite nervösa och som vill ha sista-minuten-tips. Som vanligt är mitt råd att hålla sig till sin plan, som man förhoppningsvis har lagt upp för länge sen, och har man inte det så är det ändå lite väl sent att börja tänka på att göra stordåd med tre dagar kvar.

Teamet delar med sig av sina råd här: https://www.northsport.se/newsitem.html/vasaloppstips och så mycket mer än det kan inte heller jag bidra med.

Sen kan man ju fråga sig själv vad det egentligen innebär att lyckas? För mig är det när man har lyckats fullfölja sin plan och sitt genomförande på det sätt man tänkt. Det är bara två som kommer att vinna, en i damklassen och en i herrklassen, men det innebär ju inte att övriga tusental åkare har misslyckats. De lopp jag har varit allra mest nöjd med är de då jag haft en tydlig plan som jag kunnat genomföra till punkt och pricka. På Nordenskiöldsloppet lyckades jag till och med överträffa mina egna förväntningar. Saker vid sidan av, service och annat gick inte helt som planerat, men jag hade hela tiden fokus på det jag faktiskt kunde påverka och genomförde loppet exakt som jag tänkt och sista milen till och med lite bättre.

Den här vintern har som sagt varit lite speciell och visst har det kommit bakslag där jag funderat på hur klokt det var att som läget är göra en rätt tuff träningsplan för att på 6 veckor komma i bästa möjliga form till Vasaloppet. Dagsformen är minst sagt svajig. Vissa dagar är jag tillbaka under ytan medan de dagar jag är som bäst faktiskt är ganska bra. Marginalerna är väldigt små och det har inte varit lätt att ”leva på gränsen”. Jag är i alla fall nöjd med det jag har gjort, jag tycker att jag gjort det bästa jag kunde med de förutsättningar jag haft och jag ser väldigt mycket fram emot Vasaloppet på söndag. Det blir inte ens tidigt att stiga upp kl. 4 när jag nu har vant mig i över ett halvår med att bara sova till kl. 2 eller 3… 😉 Har jag tur blir det till och med en sovmorgon!

Förra året var jag i bra form men blev tyvärr sjuk och fick istället agera serviceman, vilket resulterade i att Johan plötsligt hade tre servicemän och utmärkt service längs vägen. Det får han inte i år då det inte blev som vi ursprungligen planerat, så vi åker ner utan service, vilket så klart inte är helt optimalt. Det är ju dock så de flesta motionärer har det och det är inga större problem att ha med sig drickabälte och dricka på stationerna. Jag brukar också ha turen att känna någon längs vägen som bjuder på en kopp vilket jag sällan tackar nej till. Det vi är mest oroliga för är stavbrott som verkligen kan ödelägga allt. Därför är en sak som alla faktiskt kan göra i sista minuten att läsa, begrunda, beakta och leva upp till följande tips:

  • Kom ihåg empati, ödmjukhet och att visa hänsyn! Om du blir arg och irriterad och inte tycker om att ha en massa folk runt omkring dig i spåret, så välj för guds skull att åka ett annat lopp än Vasaloppet! Tänk på att dina medtävlande också har lagt ner mycket tid, kraft och pengar på att åka loppet och ALLA har rätt att komma både upp för första backen och i mål med utrustningen hel. Loppet avgörs inte i första backen! I synnerhet inte för oss motionärer! Ta det lugnt, håll koll på dina egna grejer och kör aldrig över någon annans skidor eller stavar. Det är aldrig någonsin OK!

Lycka till på söndag!

_DSC0957-10x15

Vasaloppsförberedelser

När jag för 4 veckor sedan bestämde mig för att trots allt åka Vasaloppet hade jag alltså 6 veckor på mig att träna. Jag gjorde en plan för att försöka spela de kort jag har så rätt som möjligt. Att lyckas som idrottare handlar mycket om att göra så rätt som möjligt med de resurser man har. Att ha en allt för statisk plan fungerar inte när idrotten inte kommer som nummer 1, men med lite flexibilitet och omorganisation så kan det bli ganska bra ändå. Förra helgen åkte jag Bodenloppet på lördagen, då var varken jag eller skidorna speciellt bra, men förra veckan hade jag kört många fartpass och det var lite planerat att inte prestera på topp då. Jag följde upp det med att tävla ett kortare lopp, 8 km på Ormberget på söndagen. Det var faktiskt riktigt roligt att åka en traditionell distans med individuell start, det gör jag alldeles för sällan.

Den här veckan var tanken att jag skulle åka 7-mila, men då kroppen inte varit riktigt med på noterna i veckan, så kände jag att 75 km inte är det smartaste att åka så det blev istället Andörjan, 40 km i Älvsbyn. Det är skillnad på att tävla två timmar och bort emot fyra timmar. Fyra timmar hade på sätt och vis varit bättre, men det var ju som sagt detta med att spela korten rätt och jag tror att det var det jag ändå gjorde med facit i hand. Två veckor före Vasaloppet var planen att ha exakt den känsla jag hade på dagens lopp, så det är jag väldigt nöjd med. Däremot gjorde jag en riktigt dålig start, snabbheten och explosiviteten är det som tydligast tagit stryk det senaste halvåret och med tanke på att dessa faktorer redan tidigare var mina svaga sidor så är de alltså ännu mindre bra just nu. Det var riktigt synd för när man inte ligger i rätt position från början och folk börjar släppa så är det riktigt svårt att gå ikapp, speciellt om det som idag snöar och man inte alls får hjälp med farthållningen. Tätklungan gick ett tag väldigt sakta och jag är helt övertygad om att vi då hade kunnat gå ikapp om vi varit några som delat på jobbet. Loppet hade för min del då fått en helt annan karaktär. Nu var dock ingen intresserad av att hjälpa till så jag drog ensam i klungan bakom. Nåja, det spelar inte så stor roll, det var som sagt känslan, tekniken och att göra ett bra lopp jag var ute efter idag. Kommande vecka kommer jag och Johan träna en del på starter och att hålla hög fart direkt. Det är ju lite sent att ”bli bra” men kanske kan jag bli lite bättre. Vasaloppsstarten är ju ganska viktig, även fast loppet är långt. Det gäller att ligga i en bra klunga när man kommer upp för backen och ut på myrarna. Utöver det så gäller det att hålla utrustningen hel i första backen, alltid en ständig skräck. Det är också ett betydligt struligare moment ju längre bak i fältet man hamnar. Där märker jag stor skillnad när jag åker som jag gör nu och när jag åkt som bäst. Med bättre åkare runt omkring så har de oftast också bättre koll på sina egna grejer, längre bak så finns det de som åker lika mycket på andras skidor som på sina egna… Det är fruktansvärt irriterande och aldrig ok.

Vill också passa på att gratulera våra ”adepter” som runt om i landet också presterat riktigt bra och verkar vara i fas med sina förberedelser inför Vasan. Nu ser vi till att spela även de sista korten rätt och att hålla oss friska så blir det säkert ännu ett fint lopp i fäders spår. 🙂

andorjan17