Avslut och omstart

När jag startade den här bloggen var syftet i första hand kopplat till den skidsatsning jag gjorde. En skidsatsning som egentligen både började och slutade med Nordenskiöldsloppet.

Nordenskiöldsloppet fanns under några år på 90-talet som en ”kortvariant” på 5 mil. Jag hade inte åkt skidor på 10 år, men började så smått att åka motionslopp och Nordenskiöldsloppets 5 mil som jag åkte 1999 var det första långloppet jag åkte. Fem mil var jättelångt då och jag var nästan en timme efter Antonina Ordina som vann, men jag tyckte det var kul, anmälde mig till Vasaloppet året efter och sedan har det fortsatt. Efter några år började jag sätta högre mål, ville nå längre, se hur bra jag kunde bli med de förutsättningar jag hade. Sen vill man alltid bli lite bättre, man optimerar förutsättningarna och kanske blir det till och med så att man till slut försöker bli bättre än vad man egentligen har förutsättningar till. Skidåkningen och idrotten blev en livsstil som jag inte skulle vilja vara utan. Jag är väldigt glad och tacksam för allt jag fått vara med om, uppleva, alla människor jag lärt känna, alla resor och platser jag fått se och inte minst allt jag lärt mig tack vare idrotten. Det krävs vilja och motivation för att orka äta, träna, jobba, sova och spendera i stort sett all tid och alla resurser till träning och tävling. Semester har varit ekvivalent med träningsläger under drygt 10 år och jag har fått tacka nej till mycket för att prioritera idrotten och jobbet först. Det har aldrig varit något problem utan jag har alltid varit motiverad till att fortsätta träna, men efter säsongen som var har motivationen börjat svikta. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden så hade jag utan tvekan gjort samma sak igen om än i en reviderad version. Däremot är jag inte längre beredd att göra nödvändiga uppoffringar som krävs för att fortsätta och göra samma sak ännu en gång och ännu en säsong. Jag har sett hur bra jag kunde bli utifrån mina förutsättningar. Förutsättningar som jag tummat på och ibland känt att jag offrat snarare än satsat. Att Nordenskiöldsloppet återuppstod som ett ultralopp passade mig utmärkt och det var ingen hemlighet att min målsättning med årets lopp var att vinna. När jag gick i mål på påskafton var jag trött, glad, nöjd och det kändes på något vis som att cirkeln var sluten. Det var där, på idrottsplatsen i Jokkmokk som allting började, med mamma som stod och väntade vid målet som höll på att plocks ner för att jag var bland de sista som kom i mål när jag åkte mitt första långlopp. Mamma stod där igen på påskafton det här året, men som tur var så höll inte målområdet på att plockas ner den gången 🙂

Nu när regnet smattrar mot fönsterna, höstrusket är här och vintern närmar sig går det knappt en dag utan att jag träffar någon som frågar om det är full fart med träningen, längtan till vintern och ännu en tävlingssäsong.

Men – träningen har det inte varit full fart med sedan i mars, längtar till vintern gör jag inte heller och just nu så har jag andra utmaningar, prioriteringar och saker på agendan än att tävla. Jag kommer självklart att fortsätta med idrott och jag kommer även att fortsätta tävla, om än på en annan nivå, med andra mål och delvis kanske i andra sporter. Jag tycker verkligen om att tävla, jag tycker om att pressa mig själv, jag gillar hårda träningspass, långa träningspass och långa tävlingar. Nordenskiöldsloppet 2018 är faktiskt det enda lopp jag just nu har på agendan, det är en för häftig upplevelse att missa, det måste göras igen. Med stor sannolikhet kommer jag åka även andra lopp, men det återstår att se när och var det blir. Däremot är det inte helt lätt att lägga ribban på en LÄGRE nivå när jag alltid varit den som strävat uppåt. Men, som en klok person jag träffade i gymmet idag sa, så är det bara en egen mental spärr. Det är ju faktiskt ingen annan än man själv som bestämmer höjden på ribborna man vill ta sig över. Det gäller idrotten så väl som annat man tar sig för i livet.

Att fokusera på sitt eget lopp och sin egen prestation är något som elitidrottare ofta är väldigt bra på. Sättet som framgångsrika idrottare tänker på går att applicera även inom industrin och företagsvärlden. Man bör ha ett eller flera mål, delmål, följa sin egen väg och helst ligga steget före för att nå framgång. I en reviderad variant av min egen skidsatsning är det främst min egen väg som jag ångrar att jag inte var bättre på att följa. Det är alltid bra att plocka bitar och idéer från andra, skaffa inspiration och testa nya saker, men i slutändan måste man göra det man själv tror på och det man själv blir bäst av. Johan insåg t.ex. tidigt poängen med att utveckla stakåkningen och åka tävlingar utan fästvalla, liksom vikten av att träna högintensiva långpass och att utveckla den lokala kapaciteten för att kunna nå en hög grenspecifik kapacitet, alltså att kunna staka med samma höga puls som man kan när man t.ex. springer intervaller. Ändå följde jag inte helt och hållet det vi trodde på och min och Johans plan, utan ägnade en hel del tid åt aktiviteter och träningsmoment som sannolikt inte optimerade mig som stakåkare.

Att staka utan fäste var från början egentligen något jag gjorde för att jag helt enkelt inte orkade hålla på att krångla med fästvalla och staka lopp med fästvalla under skidorna för att det ändå inte fäste. Ett riktigt dåligt exempel var Jizerska Padesatka i Tjeckien dit jag som till de flesta andra lopp åkte på egen hand. Starten gick kl.9:00 och jag gick ut vid kl.6:00 för att valla skidorna i fallande nysnö och 0°C. Ett omöjligt vallaföre… Frukosten skulle öppna kl.7:00. Kl.8:30 hade jag fortfarande varken lyckats få fäste som fungerade eller ätit frukost så till slut åt jag en banan, startade med alla vallor jag hade med under skidorna och stakade ändå hela loppet. Jag blev 4:a. Till slut insåg jag att jag måste lägga energin på att förbereda mig, äta, värma upp och sluta tjorva med fästvallan. Dessutom började vi också inse att det heller inte gick långsammare, utan efter ett tag till och med snabbare att staka än att diagonala och som alla vet är det ju numera något de flesta långloppsåkare gör.

Ett råd – följ alltid din plan och det du själv tror på. Det kanske inte alltid är det bästa – men då har du i alla fall gjort det DU trodde var bäst.

Ska du bli elitidrottare är det viktigt att komma ihåg att du inte bara kan träna som en elitidrottare, du måste även vila, äta, tänka och leva som en elitidrottare. För min del är det vila och återhämtning som fått stå tillbaka för att hinna med jobb och karriär vid sidan av idrotten. Samtidigt har jag varit ”fixaren” som ofta varit andra till lags. Det går att leva och högprestera inom flera områden ett tag, är man riktigt uthållig så kan ett tag bli till flera år, men någonstans längs vägen börjar det bli knackigt och hur det går sen är nog olika från person till person. För min del har sömnproblem varit ganska vanligt under flera år, men det senaste året har sömnen mer eller mindre helt eller till 50% uteblivit. Hur den delen av återhämtningen ska börja fungera igen är än så länge en gåta. Jag är dock inte ensam, ens bland mina nära bekanta, om detta problem och vi jobbar på att lösa denna gåta.

Eftersom jag alltså numera tränar som en motionär så fyller den här bloggen inte längre sitt syfte, men då jag fått flera önskemål om ämnen att skriva om och saker att dela med mig av, så kommer den finnas kvar ett tag till, innan ni istället kan följa oss på Lintzén PT – där jag, Johan och Anna kommer informera om vad som är aktuellt just nu. (OBS! Missa inte Nordenskiöldsloppslägret 24-26/11 som du läser mer om här!)

Ett ämne som jag fått förfrågan att utveckla lite mer är det här med mål – måste man ha dem, vad har det för syfte och hur högt kan man egentligen sikta? Det är något jag jobbar med tillsammans med våra kunder hos Lintzén PT och som jag ibland har föreläsningar om. Själv har jag haft 4 st. stora mål som har gällt idrotten, karriären och privat samt ett ”önskemål” som är en längre resa jag velat göra. Dessa mål har jag jobbat mot under 15 år, självklart med delmål på vägen. De fyra stora målen har jag nyligen bockat av. Återstår gör ”önskemålet” – drömresan. Efter lite funderande fram och tillbaka så bestämde vi att det är lika bra att bocka av även detta mål. Om allt går enligt plan så landar vi om ganska exakt två månader i en helt annan del av världen. Sen är det dags att sätta upp nya mål i alla kategorier, där självklart idrotten finns med. Jag har redan idéer om vilka mål jag vill ha då. Mer om mål i kommande inlägg.

Ha en fortsatt fin vecka!

Annonser

3 tankar om “Avslut och omstart

  1. Dina ord berör. Du har hela tiden vetat och förstått vad framgång i idrottsvärlden kostar. Du har gjort dina väl och du står för dem. Själv har jag njutit av din framgår u spåren. Stolt som en tupp har jag, som din mammas kusin, konstaterat att du alltid gjort ditt bästa. Och du ska veta att du aldrig gjort mig besviken. Med din energi och framåtanda kan du nå långt, vad du än beslutar dig för att göra. Lycka till i framtiden!

  2. Dina ord berör. Du har hela tiden vetat och förstått vad framgång i idrottsvärlden kostar. Du har gjort dina val och du står för dem. Själv har jag njutit av din framgångar i spåren. Stolt som en tupp har jag, som är din mammas kusin, kunnat konstatera att du alltid gjort ditt bästa. Och du ska veta att du aldrig gjort mig besviken. Med din energi och framåtanda kan du nå långt, vad du än beslutar dig för att göra. Lycka till i framtiden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s